Världen och vi

Elin Grelsson Almestad läser Trinh T Minh-Has essäsamling " Någon annanstans, här inne", och blir fullständigt knockad.

Det händer sällan, ja kanske alltför sällan att man står handfallen inför en bok. Erövrad av såväl språket som dess innebörd.

När Glänta produktion nu ger ut den första boken av Trinh T Minh-ha på svenska, en samling essäer skrivna under de senaste tjugo åren, är det exakt en sådan känsla som drabbar mig.

Filmaren, författaren och kulturkritikern Trinh T Minh-ha har en unik förmåga att låta litteratur, konst och politisk kritik flyta samman i skildringar av världen som förtjänstfullt lyfter blicken från väst och använder sig av konst och litteratur från alla kontinenter. I samtliga essäer vävs konst, poesi, litteratur och traditionellt berättande in i den politiska teoribildningen och visar hur de behöver varandra, ger varandra näring.

Från en vietnamesisk folksaga rör sig perspektivet hastigt till främlingsskapande och migration, där berättandet blir en del av en ständigt vass kulturkritik av den samtidspolitiska hegemonin.

Skuldkris, finanspolitik, migration, gränser, övervakning. Ämnena som berörs är många. Det är som om hela världen ryms i Trinh T Minh-has lätta hand och den blir i hennes skildringar på samma gång greppbar och outhärdligt svår. Språkligt är det en oupphörlig njutning. Det böljar fram mellan mikro- och makroperspektiv med lyriska anspråk och genomgående gehör. En imponerande omsorgsfull översättning av Göran Dahlberg och Elin Talje bidrar till att Minh-has lyriska universum och skarpa betraktelser fångas även i det svenska språket.

Om det är någonting som Minh-ha återkommer till är det just främlingsskapandet och det situerade hemmet. Hon vrider och vänder på begreppen kring hem och tillhörighet. Om hur identiteten ständigt skapas i en andrifieringsprocess där alla som inte tillhör den innersta cirkeln av norm i en given kultur blir främlingar inför sig själva. Häri ligger också själva kärnan i Minh-has teoribildning och hon lyckas som få andra postkoloniala teoretiker lägga sig på en såväl språklig som teoretisk nivå som gör andrifieringen greppbar och lättrelaterad.

Det är som om världen öppnas upp för en bredare förståelse, inte bara ur en etnicitetsaspekt utan även högsta grad ur ett genusteoretiskt perspektiv.

Att bära en kropp som inte tillhör normen i ett samhälle – och det är ett faktum för såväl kvinnokroppar som rasifierade kroppar – innebär ett ständigt ingenmansland.

Var hör min kropp hemma? Hur hittar jag en väg ut ur främlingsskapandet när jag omgärdas av ett samhälle som tvingar mig att se mig själv utifrån normens blick?

Sällan har den vite mannens privilegium varit tydligare: Att vara greppbar och inte en ständig främling i någons blick.

Elin Grelsson Almestad
elin.grelsson@gmail.com