Du iskalla nord

Jessica Gottberg om Marcus Sedgwicks vars "Revolvern" utspelar sig i Kiruna för 100 år sedan.

Också de döda berättar. Det är det suggestiva mantra Marcus Sedgwick trummar in rakt igenom hela sin iskalla historia. Till formatet är Revolvern en tunn, till synes lättläst bok, men historien är tät som kärnvirke och skriven med ett språk kargt som landskapet det utspelas i. Märkvärdigt är också att läsa en berättelse där vårt eget Sverige och Norrland står som exotisk fond och hur denne engelske författare med små medel fångar hela den nordiska knappheten.

Sen att en svensk författare kanske nöjt sig med att endast en gång poängtera att vi befinner oss norr om polcirkeln och förmodligen helt hade undvikit att referera ritualerna kring veckans bad till de gamla vikingarna må vara hänt.

”Revolvern” utspelar sig i Kiruna år 1910 under 36 gastkramande timmar och upptakten är minst sagt dramatisk. Det är bistert och råkallt. Femtonårige Sigge har just hittat sin far ihjälfrusen på isen. Hans styvmor och syster har gett sig av för att hämta hjälp och Sigge är ensam i stugan, sånär som på den döda fadern, när det plötsligt knackar på dörren. En främling tränger sig in. Han påstår att han träffade Einar, Sigges far, i guldgrävarsamhället Kap Nome i nordvästra Alaska dit familjen rest 11 år tidigare lockade av drömmen om ett bättre liv. Mannen har i tio år letat efter familjen och han tänker inte nöja sig med Einars död. Han har något att utkräva vilket som.

Varvat med avsnitten i Kiruna med Sigge och främlingen följer vi familjens tid i Nome. Sakta rullas en historia om guldfeber, lögner och ond bråd död upp. Sakta går det också upp för Sigge att han inte bara är fånge i sitt eget hem utan också att mannen som nu befinner sig i stugan är den verkliga anledningen till att hans annars så försiktige far tog den farliga vägen över isen hem.

Marcus Sedgwick kan konsten att berätta en historia och precis som i sin välskrivna vampyrbok ”Den som går igen” lyckas Sedgwick hålla kvar läsaren i sitt grepp till allra sista sidan. Det är effektivt och spännande berättat, något även översättningen har stor del i.

”Revolvern” ställer dessutom svåra frågor och tar upp etiska dilemman kring våld, hämnd och försoning. När Sigge ser att mannen är beväpnad går hans tankar till lådan i skafferiet, där hans fars gamla Colt ligger. Historien utvecklar sig till ett nervpirrande kammarspel. Två män – varsin revolver. Och som Tjechov myntade i sin berömda dramatiska lag: Om det i akt ett finns en pistol hängande på väggen måste den avfyras innan sista akten.

Frågan är bara vems hand som vilar på avtryckaren.

Jessica Gottberg
mail@jessicagottberg.se