En bok till mina döttrar

Stig Hansén läser Nobelpristagaren Leymah Gbowee.

Leymah Gbowee, som fick Nobels fredspris i fjol, var en kvinna på 26 år ”med barn som var beroende av och behövde mig. Jag måste börja handla.”

Så där rakt och enkelt. Liberia. I krig, utsatthet, fattigdom. I händerna på Charles Taylor, ledaren som gynnade det korrupta och avrättade sina fiender.

Och så denna insikt: ”Måste börja handla.”

Ja. Måste.

Måste sluta skylla på föräldrarna och på kriget och på att hon var ensam. Hennes barn hade redan utsatts för mycket lidande. ”De förtjänade så mycket mer än de hade nu. Jag var den enda som kunde ge dem det.”

Leymah Gbowee, som skriver sin Tillsammans är vi starka tillsammans med Carol Mithers, berättar mycket rakt och slagkraftigt om kampen i Liberia och om eliten och rebellerna och övergreppen och systerskapet och sexvägran och massgravarna. Flera gånger under läsningen börjar jag gråta.

Den kamp som Leymah Gbowee initierar baseras hela tiden på insikten att du har kanske inte mycket, men det finns alltid någon som har mindre. Alla ska med!

Hon har ingen titel eller hög akademisk examen, men är en lärare. Som lär (ut) för livet. Det är organisationsarbete (stundtals rena läroboken i konsten att nå framgång), det är Kristna kvinnors fredsinitiativ, det är det Uppsökande fredsprojektet, sittstrejker – och det är hennes tal inför Charles Taylor. Och den makalösa omgivningen som förbjuder alla ”onda krafter som kan göra henne svag”. Samtidigt: påhopp, förtal, splittring, lögner (i det politiska, i det privata).

Historien om konsten att bygga nya kvinnonätverk, och om att bygga ett nytt Liberia med allt vad det innebär, är smått osannolik och rentav filmlik. Nu är Leymah Gwowee 40 år och säger om och om igen att hon aldrig ger upp. Boksidorna riktigt vibrerar av hennes vinnande förmåga att vara mjuk och stenhård på en och samma gång – ”jag är ju dramatisk” – och hennes steg framåt.

Och nu granskar hon hur det går för kvinnorna under Liberias nya styre.

Jag gissar att hennes namn i framtiden kommer att nämnas i samma andetag som Mandelas. Och jag ska ge boken till mina döttrar.

Stig Hansén
stig.hansen@telia.com