Djurdikt på svorska

Amelie Björck gästrecenserar Ida Sälls och Tina Åmodts "Syntesen"

Sedan 60-talet har författare med hjälp av allehanda språkmaskinella metoder försökt komma bort från den gudalikt maktfullkomliga skapandepositionen. Få har tagit det ultimata steget: att skriva tillsammans med andra.

Undantag finns förstås, som i Sonja Åkessons och Jarl Hammarberg-Åkessons ”tillsammansböcker”, eller på senare tid hos poesikollektiv som SHARKS och G=T=B=R=G. Men incitamentet att initialt och radikalt lämna ”det egna rummet” verkar ofta fattas.

Skrivarskolor liksom poesifestivaler är ypperliga instanser för nätverkande mellan potentiellt kollektiva poeter. Förlag skulle kunna vara det. En som tagit koppleriuppgiften på allvar är den svenska konstnären Marja-leena Sillanpää som med sitt enpersonsförlag Satumaa kustantamo förlagt 18 ”boxar” med påbjudna kollektivisters text/ljud-verk.

I poesistaden Bergen bryter nu redaktören Carina Elisabeth Beddari angränsande mark med sitt Tur Forlag, vars första bokserie riktar in sig på kollektivtexter av författare från olika nordiska länder – geopolitiskt smart med tanke på bidragsgivningen.

Först ut i serien är svenska Ida Säll och norska Tina Åmodt med sin bok Syntesen. Deras poesiröster ligger verkligen ton i ton, samtidigt som svenskan och norskan kryddar varandra med något främmande. Möjligheten att urskilja vem som skrivit vad gör de innehållsliga krängningarna begripliga: ”jag ville bli bergsklättrare” /---/ ”jeg var et stupende barn”. Texten springer vidare med blåmärken på knäna.

Helheten kan läsas som en sorts kartläggning, där människors och djurs plats i världen, sömnen och kanske döden skrivs fram i form av lugna, ibland naivistiskt starka konstateranden. Men kartan tycks tecknas från två håll. Å ena sidan utifrån jagens/jegens vilja att finna sig själva – å den andra utifrån impulsen att ”häftigt ge upp / att mitt i en rörelse bli ett med rummet”. Alltså: ett skrivande ur jagposition samsas med ett utlokaliserat skrivande med djuren, med tingen, med kollektivet.

Texten är löst komponerad, ibland tycks den mest foga ihop ”bra” meningar eller lämpliga textsjok av respektive författare. Säll ägnar ett lite längre, språkroligt parti åt hundens förvandling till säl ”bevisen finns i sälars skallar, i att sälar skäller”. Och fler djur eller juridiska personer introduceras snart: kloakkdyr, musslor, mask, barnål. Och ”stökdjur” som möjligen är något annat än ”ordensmenneske”.

På de bästa sidorna samlas allt i ett gemensamt ide. Med fint, melodiskt språkarbete iscensätts ett tillstånd av dvallik sömn, eller kanske av den död som ”stökdjur” och ”ordensmänniskor” delar:

man täcker för ett hål i taket

man kan velge mellom å ha øyene åpne eller blunke

hunder: blundar

i mjuka möblerade rum

Ida Säll som tidigare glatt världen med barndomsboken "Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet" och Tina Åmodt som debuterade med arbetartexten "Anleggsprosa" för ett par år sedan känner varandra från utbildningen Litterär Gestaltning i Göteborg. Deras syntes känns, trots den avslutande dvalan, vital. Som en upptakt och ett givet underlag för stämningsfulla uppläsningsaktiviteter.

Amelie Björck