Mannen och antidemokratin

Crister Enander om "En opolitisk mans betraktelser" av Thomas Mann.

Han är mitt uppe i arbetet att skriva den mäktiga bildningsromanen ”Bergtagen”. Av någon anledning kör Thomas Mann fast och avbryter skrivandet under flera år.

Till stor del beror det på krigsutbrottet, åtminstone enligt honom själv. Han genomför, som han uttrycker det, ”en generalrevision” av sina andliga grundvalar.

Klart är att det är en intensiv period av självrannsakan, skärskådan av den tyska nationens öde, det pågående kriget och filosofiska grubblerier över kulturens och litteraturens roll i historien liksom tankar kring det egna skrivandet som tar vid i ”Trollkarlens” arbetsrum i München. Thomas Mann konstaterar själv att det inte varit utan betydelse att han just passerat fyrtioårsstrecket, en naturlig tidpunkt i livet att försöka skapa överblick.

Det är ett på alla sätt mäktigt verk Thomas Mann skriver under kriget och som han ger titeln En opolitisk mans betraktelser, vilket nu för första gången ges ut på svenska i en utomordentlig och stringent översättning av Per Landin och Urban Lindström.

Verket omfattar över sexhundra sidor. Det är grundligt. Det är polemiskt. Det är fullt av kategoriska och inte sällan bombastiska och hånfulla utspel.

Drivkraften i verket utgörs inte minst av två angrepp som Thomas Mann utsattes för efter han skrev den krigshetsande och chauvinistiska essän ”Gedanken im Krige” (Tankar i krig).

Det ena av Romain Rolland. Det andra av brodern och författaren Heinrich Mann. Det råder ingen tvekan om att Thomas Mann tagit illa vid sig, på djupet.

Tonen i ”En opolitisk mans betraktelse” är annars magistral, ja svullet självmedveten och ståndpunkterna förs fram med en självgodhet som är lätt frånstötande.

Han talar uppifrån som satt han på en piedestal och blickade ner på såväl samtiden som sina kollegor. Han sätter sig med sin oförblommerade elitism till doms. Han avpolletterar i princip alla författare som inte omfattar hans djupa och mörka konservatism.

Hans huvudmotståndare, de som får klä skott för de flesta av Manns påhopp och hans kritik, buntar han ihop under beteckningen ”civilisationslitteratörerna”.

Det är inte alldeles lätt att reda ut vilka Mann explicit syftar på, men utifrån vad han skriver döljer det sig bakom den ondsinta och kulturskövlande civilisationslitteratören egentligen alla intellektuella, liberaler, socialister och socialdemokrater, samtliga anhängare till upplysningsrörelsens ideal och pacifister och inte minst alla författare som skriver med politiska ambitioner. Han går så långt i sin argumentation att varje tysk författare som inte omfattar Manns åskådning numera ”blivit fransman”.

Hans egna tre husgudar, som han citerar flitigt och hänvisar till upprepade gånger, är Schopenhauer, Wagner och Nietzsche. Och självfallet dyker Goethe ständigt upp.

Men Mann plockar ytterst fritt vad som passar hans syften ur deras åskådningar och verk, och på ett ställe försöker han till och med förena Nietzsche med Bismarck – och det hade enbart varit komiskt om inte bokens budskap varit så förskräckligt.

Thomas Mann proklamerar att han är ”borgare”. Det är en av hans viktigaste utgångspunkter. ”Jag är stadsbo, borgare, den tyska borgerliga kulturens barn och barnbarnsbarn.”

Han avfärdar och fördömer den allmänna rösträtten och dess konsekvenser och ser det i förlängningen som en form av underminerande pöbelvälde. Han hymlar inte. Han slår entydigt fast att han är antidemokrat. Han ser demokratin som ett hot mot bevarandet av Tyskland: ”att vara konservativ tysk”, skriver han, ”betyder nämligen inte att man vill bevara allt bestående, utan det betyder att man vill bevara Tyskland tyskt.”

Hans antidemokratiska inställning är grundmurad och intimt förbunden med hans försvar av de, enligt honom, tyska borgerliga värderingarna. Han går så långt att han slår fast: ”Bara den som inte är något alls har intresse av att betona mänsklig jämlikhet”. Och litet längre fram: ”Den stolta lydnaden, sade jag, förefaller idag vara något specifikt tyskt.”

Trots slagfältens ohyggligheter, trots det enorma lidandet och de många miljoner döda ser Thomas Mann kriget som något i grunden positivt, särkilt för Tysklands vidkommande. När Mann trygg i sin villa sitter framför skrivbordet och hyllar döden och den eufori och frihet närheten till döden kan skapa blir han verkligt motbjudande. Och han avrundar på ett ställe resonemanget med orden: ”Döden blir inte förskräckligare av att den tiotusenfaldigas inför våra ögon.”

Den återkommande frågan om hur nazismen var möjlig är inte så svår att finna svar på i ljuset av de tankegångar och resonemang som Thomas Mann framför i ”En opolitisk mans betraktelse”. Det är nyttig läsning.

Jag vill dessutom hävda att det är nödvändig läsning. Vår tid är långt ifrån immun mot den här formen av konservatism som dold bakom ett elitärt och ensidigt hyllande av en föregivet apolitisk hållning framför de grumligaste och mest fatala av idéer.

Genom att läsa Thomas Manns bok som perspektivgivande relief blir de ovanligt tydliga.

Crister Enander
enander@kajen.com