Vägvisaren i Spegeln

Sören Sommelius om Andrej Tarkovskijs dagböcker samlade i "Martyrologion".

Andrej Tarkovskijs mästerverk ”Den yttersta domen – livsdramat Andrej Rubljov” handlar om ikonmålaren Rubljov och utspelar sig i 1400-talets Ryssland.

I det avslutande avsnittet kommer storfurstens utsända till klockgjutarens by där pesten härjat. Alla är döda utom klockgjutarens fjortonårige son. Pojken följer med kurirerna och organiserar en tekniskt komplicerad gjutning av en mycket stor kyrkklocka.

Tarkovskij visade i augusti 1966 filmen för de sovjetiska myndigheterna, som ogillade den och stoppade alla biografvisningar. Filmens förbjudna teman om religion och konstnärens förhållande till makten gjorde den inte bara kontroversiell utan omöjlig. Sedan filmen visats och fått pris i Cannes 1969 kunde den till slut ha premiär 1971 i Sovjet i en censurerad och nerklippt version.

Tarkovskij debuterade trettio år gammal med ”Ivans barndom”, som sensationellt nog fick Guldlejonet 1962 vid filmfestivalen i Venedig och hyllades av Jean-Paul Sartre.

Den ryske filmaren skulle i år ha fyllt 80. Under sitt alltför korta liv fullbordade han bara sju spelfilmer, mycket till följd av makthavarna manipulativa trakasserier. ”Offret”, med Erland Josephson i huvudrollen spelades in på Gotland och blev hans allra sista film. Den hade premiär kort tid före Tarkovskijs död 1986.

Från 1970 och till sin död skrev Tarkovskij dagböcker, som han kallade Martyrologion, vilket på ryska betyder ungefär martyrkalender. Själv gav han ordet en mera prosaisk förklaring, som ”förteckningar över missöden”.

Inte förrän 2008 kom den första utgåvan på ryska. Den svenska niohundra sidor tjocka dagboksvolymen innehåller sju i det närmaste kompletta dagböcker och en italiensk resedagbok, med många illustrationer och återgivna inklistrade lappar.

Här finns också ett användbart personregister med korta beskrivningar av alla som nämns i texten. Förlaget Atrium som svarar för den svenska utgåvan av "Martyrologion" har gjort en verklig kulturgärning. Christo Burman står för ett välskrivet förord.

En av de personer som nämns mest i dagböckerna är Filip Jernasj. Denne småskurne Moskvabyråkrat var under åren 1972 – 86 direktör för det statliga filmbolaget Goskino. Jernasj toppstyrde illasinnat och nedlåtande Tarkovskij, som i dagböckerna gång på gång utpekar Jernasj som den mest ansvarige för filmarnas eländiga situation i landet.

Våren 1975 sa Filip Jernasj blankt nej till att låta den nya filmen ”Spegeln” delta i den kommande Cannesfestivalen. Han gav inga argument alls och Tarkovskij svarar med ett upprört brev, som återges i dagboken.

”Spegeln” hade ju godkänts av myndigheterna. Men den visades inte på de sovjetiska biograferna och såldes inte heller till utlandet, trots stort intresse och trots att en försäljning ”skulle ge Sovjet välbehövlig västvaluta”.

Tarkovskij ber att få svar på vad det är för fel på ”Spegeln”. Är filmen inte patriotisk eller moralisk fullödig? Är den antihumanistisk eller, ”Gud hjälpe oss, antisovjetisk?”.

Det framgår inte om Jernasj reagerade på brevet. Men en månad senare får Tarkovskij besked om att fransmännen och tyskarna köpt filmen för 500 000 francs. Och ungefär samtidigt klistrar han i dagboken in etiketten från den flaska med rysk champagne som krossats när inspelningen av hans nästa film ”Stalker” inleddes i Tallinn.

Men allt går åt helvete med "Stalker" och där är läsningen av dagboken sannerligen en förteckning över missöden för att inte tala om totala katastrofer.

I augusti suckar Tarkovskij över att inget av det han gjort så långt gått att använda. Kamerautrustningen och optiken har varit undermålig. Och Mosfilms laboratorier har inte klarat av att framkalla den importerade Kodakfilmen korrekt.

Som om det inte var nog måste han avskeda två nyckelpersoner som dricker för mycket.

”De är oseriösa, ytliga människor utan självrespekt. Infantila missfoster. Idioter.”

I mitten av maj 1978 tänker han börja spela in "Stalker" ännu en gång. Men då har han kort tid innan bara 46 år gammal drabbats av en hjärtinfarkt och tvingats sjukskriva sig en längre tid.

Men så utses ”Spegeln” i Frankrike till 1978 års bästa film. Och en glad filmare noterar upprymd i dagboken att då tävlade hans film ändå med nya verk av båda Fellini och Ingmar Bergman, två av hans stora inspiratörer.

När jag läser om Tarkovskijs oändliga svårigheter undrar jag vilket slags filmer han hade gjort under andra förutsättningar. Eller var det rentav så att hans mästerskap formades av svårigheterna och alla mödor att övervinna dem? Den möjligheten kan inte uteslutas.

Sovjetsystemet ålade honom och andra filmare ämnen som de makthavande ansåg att han skulle göra film av. Filmen skulle stå i den patriotiska propagandans tjänst, definiera historien, glorifiera utpekade hjältar.

Men Andrej Tarkovskij ville göra sina egna filmer, utifrån samma förutsättningar som Ingmar Bergman och andra. När Tarkovskij skildrade religiösa frågor eller diskuterade konstnärens roll handlade det ur centralkommitténs perspektiv om icke-ämnen. Så klart det skar sig.

Man kan kanske jämföra med situationen i Hollywood, där penningstarka producenter nästan alltid ser till att storyn slutar med en präktig happy end, i profitens namn. Kanske, men ändå inte.

Under en längre resa i Italien 1979, som redovisas i en speciell dagbok, ringer hans fru och berättar att Jernasj inte tillåter henne att resa efter sin man till Rom.

När Tarkovskij vid ett senare tillfälle åter ska resa till Rom från Moskva får han problem med tullen, som kontrollerar hans dagböcker, formellt därför att han saknar nödvändigt tillstånd att föra ut handskrifter ur landet.

Under vistelsen i Italien 1979 flödar inspirationen. Tarkovskij är uppåt: ”Ofattbart! Så här ska man leva. Att arbeta enbart därför att det är roligt.”

Han börjar nu skissa på manuset till ”Nostalghia”, som han börjar spela in i Italien tre år senare och som inte finansieras av Mosfilm utan av den italienska televisionen RAI. Erland Josephson spelade en ledande roll redan i denna film.

Tarkovskij är en storslagen bildberättare och en av 1900-talets främsta regissörer. "Martyrologion" ger mig som läsare en möjlighet att vandra vid hans sida i vardagar fyllda med ekonomiska bekymmer och trivialiteter, men också med ett flöde av idéer till möjliga filmer.

Dagböckerna innehåller dock inte så mycket om själva filmarbetet och den som vill söka nycklar till tankarna bakom hans verk gör det nog bättre i Tarkovskijs reflektioner kring filmkonsten i hans ”Den förseglade tiden.”

Det är lätt att jämföra Tarkovskijs umbäranden med vad kompositören Sjostakovitj fick utstå.

Två lysande konstnärer misshandlades båda av ett auktoritärt och inskränkt politiskt system.

Sören Sommelius
soren.sommelius@hd.se 042-489 90 45