Samling kring katastrofen

I Don DeLillos novellvärldar har det gemensamma upphävts och människorna blivit ensamma.

Den amerikanske författaren Don DeLillo är en av dem som alltid brukar nämnas när det drar ihop sig för Nobelpriset i litteratur. Efter ett femtontal romaner är Ängeln Esmeralda hans första novellsamling och består av nio noveller skrivna mellan 1979 och 2011, här i fin översättning av Rebecca Alsberg, som också tidigare översatt DeLillos böcker.

Novellerna utspelar sig i samtid och framtid och kan läsas som en provkarta över DeLillos författarskap där det enda som egentligen saknas är hans vurm för sport som samhälleligt uttryck. För det är främst som skildrare av det amerikanska samhället som DeLillo gjort sig ett namn, ett samhälle som han belyser från olika håll men ofta med en ganska anonym eller tomt resignerad person som iakttagare.

Iakttagandet kontra ingripandet och individens roll i kollektivet är några av DeLillos grundteman som även i dessa texter utgör ett par av de minsta gemensamma nämnarna. Så gott som alla berättelser tar avstamp från en position där moralen och individens ansvar upphävs eller sätts på spel: en joggare väljer att inta en passiv roll i förhållande till det eventuellt brottsliga han ser på sin joggingrunda, en grupp välgörenhetsarbetande nunnor skapar i sin gemenskap distans till de behövande genom sitt illa dolda förakt, en man väljer att bli kvar i det oorganiserade kaoset på en karibisk ö för att åtnjuta den frihet han upplever, två astronauter registrerar livet på jorden under ett pågående tredje världskrig i ett slags atombombsmeditation.

Människorna i dessa berättelser är ensamma och sökande i en splittrad värld där stora skeenden bortom deras kontroll styr livet. Som så ofta hos DeLillo söker de sin tillflykt till det myller av subkulturer som har uppstått när det inte längre finns någon stor sanning eller berättelse att samlas kring. Det kan vara bankmän som beskrivs som ett gäng outlaws, nunnorna som sluter sig kring sin version av kristen tro, graffitimålare som intar en samhällsbärande roll eller filosofistudenter som skapar en egen jargong.

I tomrummet mellan dessa subkulturer trevar människorna för att nå fram till varandra och söker desperat efter gemensamma beröringspunkter. Som beskrivningen av kvinnan som befinner sig i sitt rum i väntan på efterskalven till en jordbävning – en naturkatastrof som snarast understryker de moderna människornas ensamhet samtidigt som katastrofen i sig blir till en gemenskap: ”Hon levde inuti en paus. Hon gjorde ständigt pauser, ensam i sitt rum, för att lyssna. Hennes hörsel utvecklade en renhet, en strängt urskiljande förmåga.”

Vi riskerar att förlora kontrollen över våra liv som offer för omständigheterna om vi inte tar ansvar för friheten. Till slut blir då det enda gemensamma, tycks DeLillo säga, att vi alla är födda, att vi alla skall dö.

Karl Johan Nilsson
apanibiblioteket@hotmail.com