Blicken på livet

Diana Holmberg om den förre ministern Bengt Lindqvists memoarer "Blindstyre".

När rörläggare Lindqvist en höstdag 1951 steg på tåget i Helsingborg för att ledsaga sin femtonårige son Bengt till Tomteboda Blindinstitut la folk nog märke till grabbens handikapp. Det som inte syntes var pojkens övriga packning: intelligens och en sjuhelsikes envishet. Den stod honom bi i en tid när det var oerhört svårt för en blind att skaffa sig högre utbildning.

Bengt Lindqvist skaffade sig genom många års hårt slit examen i språk och lärarkompetens, han blev lärare för synskadade barn, värvades till Synskadades Riksförbund, blev organisationens ordförande och gjorde en stor insats för att förbättra inte bara synskadades utan alla handikappades villkor. Socialdemokraterna fick ögonen på honom och han blev biträdande socialminister (1985-91). Han satt i riksdagen till mitten av 90-talet och arbetade därefter åtta år som FN-rapportör i handikappfrågor.

Så visst har han någonting att berätta i memoarerna som fått den typiskt lindqvistska titeln Blindstyre. Boken är inget för den som söker sentimentalt helsingborgiana, detta är en politisk utvecklingshistoria. Bengt Lindqvist var inte från början en politisk varelse, inte inställd på att göra politisk karriär. Det var hans egna och andras erfarenheter av att försöka övervinna svårigheter i ett samhälle som enbart räknade med funktionsperfekta individer som ledde honom till de moraliska ledorden: empati, jämlikhet, rättvisa, solidaritet.

När han och andra en gång i tiden hävdade att dessa begrepp också skulle gälla människor med fysiska eller mentala handikapp var det faktiskt en nyhet, och inte alltid en välkommen nyhet för den stora allmänheten. Det var få som tänkte på att man slösade bort stora mänskliga resurser när man vände ryggen till dem som gärna ville och skulle kunna vara med om de fick hjälp.

Så Bengt Lindqvist blev så småningom socialdemokrat, en hängiven sådan. Och han blev djupt besviken när han på åttiotalet märkte att många partikamrater var villiga att släppa in kommersialiseringen på områden där den bara kunde ställa till med ojämlikhet och segregering. Han berättar om hur det gick till bakom partikulisserna, inget särskilt överraskande utom en episod som aldrig kom till allmänhetens kännedom: hur nedrigt odemokratiskt Göran Persson agerade som utbildningsminister när han ville och lyckades rycka åt sig makten över barnomsorgen från Lindqvists socialdepartement.

När det gäller den borgerliga regeringen är tonen mer lakonisk, till exempel i påpekandet att sparivern inneburit att “reformer” genomförts utan att man först lagt resurser på ordentliga utredningar och remissomgångar. Det vill säga att det man sparar i en ände kostar i en annan och alltid är det någon som får betala.

Bengt Lindqvist skriver lite torrt och blir stundom lite för – ursäkta uttrycket – närsynt. Han är blygsam men också med rätta stolt över det han åstadkommit.

Han framstår också som en sådan politiker med moral och ideal som sätter andras väl och ve framför den egna ängsliga självkänslan. En sådan politiker som är alldeles för sällsynt.

Diana Holmberg
diana.holmberg@hd.se