Värdefull dårskap

Patricia Lorenzoni om "Dårskapens lov" av Erasmus av Rotterdam.

Är dårskapen tidlös? Frågan väcks vid läsningen av Erasmus av Rotterdams lilla bok Dårskapens lov från 1511 som nu kommit i svensk nyöversättning från latinet. Erasmus var kärleksbarnet fött ur den illegitima alliansen mellan en kyrkans man och en läkardotter. Fram till att de båda led en för tidig död i pesten tog föräldrarna hand om sin son, därefter utbildades han vid klosterskolor. I vuxen ålder skulle han ta sig namnet Desiderius Erasmus, ”den efterlängtade och älskade”.

Kärleken, den bortom sans och förnuft, är del av den dårskap boken hyllar. Erasmus blev liksom sin far en kyrkans man, men var framför allt en av norra Europas mest framträdande intellektuella under renässans och brinnande reformation.

Hans kritik mot den katolska kyrkans institutioner kunde vara skoningslös. Men han kom att bli djupt kritisk även mot Luther och själv bröt han aldrig med Rom. Det finns en inte alltför ovanlig bild av reformationen som en enkel kamp mellan en bakåtsträvande katolicism å ena sidan, och en upprorisk protestantism å andra.

"Dårskapens lov" är en påminnelse om att striderna var betydligt mer komplexa, och att det även bland sådana som höll sig lojala med den katolska kyrkan fördes vitala kritiska diskussioner.

Vad är det då för dårskap som hyllas? Hos Erasmus får hon hålla sitt eget lovtal, för ingen annan gör det åt henne. Men å andra sidan är det Dårskapen som känner sig själv bäst, och det är därför följdriktigt att hon håller sitt eget lovtal. Att hon är kvinna är också följdriktigt. För att kvinnor är mer dåraktiga än andra, det vet vi ju.

Om Erasmus bild av den dåraktiga kvinnan speglar könens hierarki, gör han sig samtidigt genom Dårskapens röst till en försvarare av de underordnade i hans samtid. Och då inte bara kvinnor, utan också de vansinniga, barnen och inte minst de gamla som ”gått i barndom”. Dessa sistnämnda har av Dårskapen letts till glömskans flod och druckit ur den i djupa klunkar.

Det är en ömsint skildring av demensen, och den får mig att tänka på min mormors sista år i livet. Hur plågsamt det än var att hon inte längre mindes mig, var det en sådan lättnad att se henne gladare och lekfullare än någonsin tidigare. Hennes tunga sorgsenhet var som bortblåst. Hon hade sannerligen gått i barndom.

Så talar Erasmus över seklernas avstånd till oss om allmänmänskliga känslor och erfarenheter. Här finns både glädje och sorg, både kåthet, besatthet och passion. Men Dårskapens lov är också djupt förankrad i sin tid och miljö. Med ett burleskt bildspråk gör den narr av tidens etablissemang: av furstarna, prästerskapet och de lärda. Teologerna råkar särskilt illa ut under Dårskapens tunga. Om texten inleds som en lättsamt livsbejakande hyllning till den dåraktiga leken, blir den snart allt mer av bitsk samhällskritik.

För en modern läsare är Erasmus starka och självklara förankring i ett antikt kulturarv det kanske mest slående. Boken är rikligt kryddad med grekiska ordstäv, olympiska gudar och hjältar, romerska politiker och retoriker.

Översättaren Michael Nordbergs generösa kommentarer hjälper läsaren att inte tappa bort sig bland alla dessa ofta främmande referenser.

Det krävs stor lärdom för att som översättare ta sig an en text som Erasmus. Man måste inte bara ha kännedom om språket, utan också kunna navigera i 1500-talets latin- och grekiskspråkiga bildningskultur. Och i en tid när högskolekursers existensberättigande allt mer kommit att diskuteras i termer av hur mycket de ökar studentens ”anställningsbarhet”, vem uppmuntras att studera klassiska språk och kulturer?

Därför kan man också, trots de femhundra år som ligger mellan oss och Erasmus, läsa "Dårskapens lov" som samtidskommentar.

När kunskap allt mer reduceras till en vara vars nytta mäts i relation till en tillväxtorienterad penningekonomi, ja då tycks det vara ren dårskap att lägga tid, energi och tankeverksamhet på en 1500-talshumanist som skrev burleska essäer på latin. Men likväl, en dårskap väl värd att hyllas.

Patricia Lorenzoni
yarembera@yahoo.se