Infernaliskt elegant

Ann Lingebrandt läser Yeats diktsamling "Tornet", nu även på svenska.

På många sätt förkroppsligar William Butler Yeats bilden av diktaren i elfenbenstornet. Den romantiske drömmaren som rynkade på näsan åt den vulgära verkligheten och istället återuppväckte den irländska mytologin i prunkande vacker vers. En litteraturens överstepräst som lät älvorna dansa underskönt på diktraderna medan andarna fick diktera den mystiska sanningen om livet. Yeats poesi har sina rötter hos Blake och Shelley, hans idévärld är ett barn av det sena artonhundratalets spiritistiska vurm – han var lärjunge till salongsockultismens prästinna Madame Blavatsky och utifrån sin unga hustrus seanser med automatisk skrift satte han samman ett esoteriskt system som förklarade hela existensen.

Till råga på allt bosatte sig Yeats, åtminstone sommartid, i ett torn: den normandiska befästningen ”Thor Ballylee”. Men inte ens Konstens skönhetsdyrkande apostel kunde förbli oberört världsfrånvänd i Irlands tumultuariska tidiga 1900-tal. Särskilt inte som han var en patriotisk nationalskald som när han blickade ner från sitt estetiska torn kunde se det besjungna landet slitas itu av våld.

Hans liv – och dikt – präglades av den obesvarade kärleken till den revolutionära skönheten Maud Gonne, ”Irlands Jeanne d’Arc”, och även om han tog avstånd från aktivismen kom han med tiden att bli en allt mer politisk författare, omskakad inte minst av påskupproret och dess följder: ”A terrible beauty is born”, sammanfattade han i den berömda dikten ”Easter 1916”.

Fast trots att marken skakade stod Yeats torn kvar. Det rustades upp för nobelprispengarna − Yeats erhöll priset 1923 − och fick ge namn åt den diktsamling som brukar räknas som hans främsta, Tornet från 1928. Yeats produktion är nämligen en gensaga till den vanliga föreställningen att Nobelpriset innebär slutet för en författare.

Horace Engdahl skriver i sitt förord till Thomas Sjösvärds tolkning av ”Tornet” som nu ges ut i serien Nobelklassiker: ”Utan att veta det betalade Svenska Akademien för ett författarskap och fick två” – i själva verket hade 58-åringen sin bästa tid framför sig. Några lager symboliskt skimrande romantik skalas av, en strängare, mörkare modernist som rannsakar samtiden och bistert skildrar det egna åldrandet träder fram.

I "Tornets" första dikt seglar diktaren iväg från den förgängliga tillvaro där åldrande män inte har någon plats till konstens eviga Bysans, där han hoppas finna andlig frid bland tidlösa guldmosaiker. Men det är inte i dessa gyllene salar diktsamlingen framförallt utspelar sig, utan i den obarmhärtiga verklighet där det inte går att undkomma kroppens skröplighet, där berusade trupper mördar mödrar och hatiska hämndrop skallar, där allt ”vad människan håller kärt/varar ett ögonblick eller en dag”.

Med stoisk klarsyn betraktar poeten från sin stenfortifikation världen, den lilla och den stora, vilka båda kommer att sluta som ruiner och kanske endast ärvas av mössen. Det upphöjda lugnet samsas med svidande ironi och smärta – i tidsbetraktelsen ”Nittonhundranitton” lyder den bittra slutsatsen: ”då vintervindar blåser/inser vi att vi drömde med spruckna skallar”.

Yeats dikter är en märklig brygd av personliga erfarenheter, mytologiska referenser och en profetisk historiesyn som på samma gång strävar efter högre kunskap och poetisk perfektion. En säregen inblick i skrivarverkstaden får man i andekavalkaden ”Alla själars natt”, där Yeats bjuder in oss till en spirituell midnattsseans och med sårat darr på rösten kallar på sina döda vänner för att vittna om de hemligheter som de levande hånar.

Trots Nobelpriset och fastän Yeats namn har en sådan klang är han en förbluffande förbisedd författare i Sverige. Det är bara lite drygt tio år sedan hans poesi för första gången presenterades i bokform på svenska − tidigare har det bara funnits strödda dikter − och inte förrän nu har en diktsamling översatts i sin helhet. Denna underlåtenhet brukar förklaras med att Yeats är genuint svåröversättlig, vilket hänger samman med det spiritistiska symbolsystemet men ännu mer med hans infernaliskt eleganta handlag med den bundna versen, omöjligt att överföra till ett annat språk.

Svår att ta till sig är han för den skulle inte, särskilt inte i Sjösvärds version som förenar trohet mot innehållet med en lättflytande rytm och smarta rim. Ja, det flyter så ledigt att komplikationerna inte framträder förrän man börjar detaljgranska översättningen.

Jämför man Sjösvärds insats med de dikter som finns i andra tolkningar kan man snabbt konstatera att han ofta håller sig närmare originalet. Ibland på bekostnad av musikaliteten. I till exempel ”Leda och svanen” har Anders Österling mycket suggestivt återskapat den piskande dramatiken i Yeats våldtäktsskildring med korta rim, hårda konsonanter och en vingomsusad smattrande rytm. Där han skriver ”När hon föll rov/för luftens vilda blod, som drog förbi”, formulerar sig Sjösvärd mindre förtätat: ”Så insvept i den kalla,/den blodbestänkta vinden, och hans kropp”.

Också Sjösvärd måste förstås göra stora avsteg för att få rim och versmått att gå ihop, och hur kinkig uppgiften kan vara framgår av den sista versen av ”Ur Oidipus i Kolonos”. Yeats samtidigt mäktiga och avspända rader lyder: ”Never to have lived is best, ancient writers say;/Never to have drawn the breath of life, never to have looked into the eye of day;/The second best’s a gay goodnight and quickly turn away.” Här tvingas Sjösvärd både stympa och skarva: ”De gamla skalderna säger: bäst är att aldrig lockas/skåda in i dagens öga, näst bäst är ett glatt godnatt/och att, när detta är sagt, för evigt vända sig bort.”

Också Erik Blomberg har delvis misslyckats med dessa rader, men betydligt bättre: ”Bäst är att aldrig ha levat, skrev de gamle för längesen,/att aldrig ha skådat dagens ljus och att aldrig ha andats in i den,/men därnäst bäst är ett snabbt godnatt och att vända till mörkret igen.”

Vill man istället granska Sjösvärds förtjänster kan man gå till de första raderna i paraddikten ”Sailing to Byzantium”, som i den nya översättningen kort och gott fått heta ”Till Bysans”: ”That is no country for old men. The young/In one another’s arms, birds in the trees/– Those dying generations – at their song”. Här har Österling i sin poetiska inspiration diktat sig mycket långt från Yeats: ”Där trivs ej gammalt folk. Naturens gång,/ungt blod i famntag, fågellek i lund,/döende släktens bråda växelsång”.

Lika melodiskt klingar det inte hos Sjösvärd, men å andra sidan känner man igen dikten och utan den förföriska grannlåten hör man bättre originalets kärvt sorgsna ton: ”Inget land för gamla män. De unga –/se dem i varandras famn och hör/fåglar i träden, döende släkten, sjunga”.

Med sin på det stora hela förträffliga översättning av ”Tornet” sonar Sjösvärd alla åren av grov försummelse av den poet som Horace Engdahl kallar ”livsmodets diktare framför andra”.

Det var på tiden att Yeats blev en klassiker också på svenska.

Ann Lingebrandt
annlingebrandt@hotmail.com