Visslaren och makten

Mats Holm om Lennart Lundquists "Slutet på yttrandefriheten".

Lennart Lundquist är professor emeritus i statsvetenskap vid Lunds universitet, och expert på offentlig förvaltning. Som sådan tillhör han inte rikskändisarna. Men alla som har följt tv-serien "Starke man" torde känna igen hans credo: ”Det är vi som är Demokratins väktare”. Så sa de kommunala tjänstemännen i seriens första avsnitt, och rabblar fnittrande upp alla stora ideal de har att värna i sin yrkesroll.

Upphovsmannen till de ord vars pretentioner det skojas med är Lennart Lundquist. Hans bok "Demokratins väktare" kom 1998, och artikulerade inte bara den offentliga tjänstemannens skyldighet att agera oförvitligt och slå larm om oegentligheter, korruption och maktmissbruk. Den pekade också på hur dessa skyldigheter undermineras, och förvandlas till sin motsats.

Lundquists nya bok Slutet för yttrandefriheten tar vid där "Demokratins väktare" slutade, överlappar på vissa ställen, och är skriven med stor precision.

Hoten kommer från förvaltningarna själva, vilkas anpassning till den nyliberala förvaltningsideologi som kallas NPM (New Public Management) förvandlat medborgarna till kunder och demokratin till en fråga om service, med yttrandefriheten som nästa offer.

Sedan tidigare finns att Sverige är ett rättspositivistiskt land, där rätt och fel inte är naturgivna storheter, utan vad den politiska makten bestämmer. 

Redan i en sådan värld, långt innan NPM, gick det illa för den som påpekade det moraliskt rätta. En tidigare obemannad fyr utanför Öland blev slutstation för den oförvitlige kartograf som 1977 påpekat att skulden för att en sovjetisk oljetanker gått på grund i Södertälje 1977 inte var den ryske kaptenens, utan det svenska sjöfartsverkets, som ritat det felaktiga sjökort som ryssarna navigerat efter.

Lundquist är obönhörligt konsekvent och principiell, på ett sätt som man inte ofta stöter på i den offentliga debatten nuförtiden.

Utifrån ett exempel från Lunds universitet, en pensionerad professor som sa ifrån i en organisationsfråga och mobbades ut (en förfärande historia, men alltför komplicerad för att redogöra här), drar författaren oroande slutsatser.

Läget för yttrandefriheten bör ses med stor pessimism, skriver han. Föreställningen om att rättvisa finns att få någonstans i systemet, som de flesta whistleblowers har, är vanligen felaktig. Lagar skyddar inte visslarna.

Organisationens fulla makt, med skattebetalarnas pengar i ryggen, krossar den oförvitlige ämbetsmannen i 99 fall av 100.

Medierna som motkraft? Tvärtom!

Lundquists analys präglas av iskalla insikter och klar blick när han konstaterar att medierna inte orkar hålla fast vid principiella linjer i sin rapportering. Whistleblowers skildras som fall snarare än räddare.

Den ihärdighet att blottlägga en frågas grundläggande principiella strid, som många ledarsidor ådagalägger i exempelvis diskussionen om Lars Vilks rondellhundar, saknas när det gällde de flesta visslar-händelser.

Är det värre i Sverige än någon annanstans? Ja, visslaren råkar visserligen lika illa ut överallt, men ingenstans blir fallet hårdare än här.

I länder som USA och Israel finns privata organisationer som tar hand om visslaren. Sånt finns inte i Sverige. Varför?

Här spelar förmodligen vår självbild in. Staten, det offentliga står ju för något gott här. Varför ska vi då stödja en bråkstake som tjafsar om öppenhet och demokrati?

Den svenska avsaknaden av grundläggande misstro mot myndigheter blir förödande, eftersom den leder in i slutsatsen att vi är ett land befriat från korruption.

I ett sådant mentalt tillstånd blir det än svårare för whistleblowern att bli trodd. 

"Starke Man" var en roande tv-satir.

"Slutet på yttrandefriheten" är en oroande analys från verkligheten.

Mats Holm
n.mats.holm@hotmail.com