Ett finger åt makten

Mikaela Blomqvist om Strindbergs och Greiders katekeser för underklassen och de vanmäktiga.

Att ivra klasshat är något som enbart farliga extremister gör. Ja det kan man i alla fall tro om man följt de senaste månadernas debatt om just klasshatets legitimitet, tagit del av saltsjöbadenbornas oro över föreningen "Allt åt allas" överklassafari och hört om de polisanmälningar som moderata politiker gjort av såväl ansiktsförsedda piñator som inlägg på twitter.

Inte minst därför är återutgivning av August Strindbergs Lilla katekes för underklassen välkommen. Boken har det uttalade syftet att uppvigla massorna eller som Strindberg själv uttryckte det: ”väcka underklassens hat mot öfverklassen”. Med en kategoriskt svartvit fråga-svar retorik ställer han upp klasshatets grundpremisser. Överklassen är ”de tärande” och underklassen ”de närande”. Lagar, filosofi, historia, estetik, religion och äktenskapet är bara medel för överklassen att bevara den rådande ordningen och hålla underklassen i okunnighet. Likaså hela politiken och samhället självt.

Ja, någon stor ideolog är Strindberg bevisligen inte. Katekesen skrev han som relativt ung (även om den först gavs ut postumt) och han är här också mycket riktigt stridslysten och anti på samma oreflekterade sätt som en tjurig tonåring brukar vara. Han är hellre slagfärdig och snabb än grannlaga och genomtänkt. Framsidans fotomontage där Strindberg ger långfingret till läsaren är nog så talande.

Bristen på djupare analys blir också tydligt i hur kvinnan helt utesluts ur klasskampen. Kvinnan utgör genom äktenskapet i sig en parasitär överklass hävdar Strindberg för att sedan påpeka att en lämplig arbetsplats för henne är vid ”spisen och barnkammaren” och att hon i historien själv valt sin underställda position av lättja.

Betydligt mildare mot kvinnan är då istället Göran Greider vars Liten katekes för de ännu vanmäktiga möter den som vänder på boken och som får fungera som ett modernt komplement till Strindbergs katekes. Där Strindberg är inriktad på adel och överklass gör Greider istället främst upp med liberalismen som ”säger att allt har ett pris men ingenting ett värde". Inte heller kulturen kommer lindrigt undan. Den är istället ofta ”de översta skiktens allra finaste övertalningskonst” och även Strindberg själv får sig en känga. Greiders text är på en gång mer bestämd och mer poetisk, mindre spretig och har ett tydligare ideologiskt fotfäste än Strindbergs.

Dock lider båda texterna av katekesens något självgoda form. Såväl Greider som Strindberg förleds här och där till att använda frågorna till att briljera snarare än att reda ut.

Men änd å , när det ibland glimmar till hos Strindberg är plötsligt allt förlåtet. Som när han gör upp med överklassens anklagelser om att ”Ni söka bara komma åt pengar” och entusiastiskt svarar ”Inte bara, men även! Ty pengar är under nuvarande förhållanden en makt”. Det är så enkelt och tydligt att det tangerar det naiva men ställer också klassfrågan på sin spets. För det som egentligen skrämmer med klasshatet är inte att det utgör ett reellt hot mot enskilda personers fysiska hälsa utan naturligtvis att det utgör grogrund och motivation för den politiska aktivism som vill åt ett jämlikt samhälle. Något som naturligtvis måste ske på bekostnad av de som redan har mer.

Mikaela Blomqvist
mikaelablomqvist@hotmail.com