Vilse i återvändsgränden

Crister Enander om Ulf Erikssons roman Kortfattad besvärjelse av taxichaufför.

En roman är alltid en konstruktion. De flesta författare vet att i en bra roman ska läsaren inte se konstruktionen. Den är bara i vägen. Den döljer det som ska berättas, det som ska förmedlas. Den gör dessutom ofta romanen tråkig och träig.

När postmodernismen hade sitt korta gästspel även inom den svenska litteraturen så försökte många leka postmodernister genom att framhäva och pråla med just de litterärt alluderande konstruktionerna. De skulle synas, de skulle underminera berättarröstens autenticitet, bryta det episka flödet och därmed hacka berättelsen i bitar och på sätt framhäva fragmentets enorma vikt och betydelse.

Många lyckades. Men böckerna är redan glömda. Ingen orkar längre läsa dem – med några få exceptionella undantag.

Ulf Eriksson, en utmärkt poet och viktig introduktör av framför allt spansk litteratur, sitter sorgligt nog fast i en form av avdankad och ålderstigen postmodernism. Det är i år trettio år sedan han debuterade med ”Varelser av gräs”. I sin nya roman Kortfattad besvärjelse av taxichaufför laborerar Eriksson med skiftande berättarröster och medvetet förvirrande narrativa perspektiv. Jaget i romanen tillhör olika personer som till slut tenderar att flyta samman alltmer – deras största gemensamma nämnare tycks länge vara en författare vid namn Edgar Topos (självfallet fiktiv, även om jag är övertygad om att Eriksson läst och tagit intryck av Edgar Mertner).

Det är heller inte alldeles lätt att avgöra vem som är vem när berättarrösten säger sitt allmängiltiga ”jag”, och det är – antar jag – en av Ulf Erikssons huvudpoänger.

Romanen är även, kanske rentav främst, en estetisk programförklaring. Ulf Eriksson vill upphäva gränserna mellan fiktivt och verkligt, mellan drömt och erfaret, luckra upp fiktionens skiljelinjer genom att lägga den ena fiktionen i ett annat fiktivt sammanhang som i sin tur kan visa sig vara handlingen i en annan bok (helst en fiktiv bok, skriven av ännu en fiktiv författare).

Och det är ju utan tvekan en av litteraturens uppgifter att få gränserna att flyta och av ren fiktion skapa en sådan övertygande berättelse att den för läsaren förvandlas till en form av verklighet, åtminstone för en stund. Och Eriksson förmår ibland – i korta partier – att göra detta på ett elegant sätt. Men samtidigt riskerar alla dessa estetiska inlägg och teoretiska utvikningar att totalt kväva berättelsen. ”Kortfattad besvärjelse av taxichaufför” är ofta mer essäistisk och mer spekulativt reflekterande än vad den är berättande prosa.

Postmodernismen är till sitt väsen djupt reaktionär. Den förnekar att världen är begriplig, och det vi inte förstår kan vi inte förändra. Ulf Eriksson lunkar på i dessa sedan decennier tillbaka invanda och för honom välkända spår, och han tar sig denna gång mycket långt bort från den verklighet som du och jag lever i.

”Bär vi kanske världen inom oss, är det där den finns?” skriver Eriksson och fortsätter några rader längre fram: ”Är det detta som är det verkliga, det oförnekligt verkliga, det som verkligen är verkligt därför att det aldrig avbildar någonting: en helhetens närvaro i otaliga delar, en delarnas fullbordan i den ständigt differentierade helheten?”

Problemet är inte att romanen är dålig. Då kunde den bara avfärdas och helst tigas ihjäl. Problemet är att den innehåller bra, rentav lysande partier och bakom alla onödiga konstruktioner döljer sig – eller kvävs? – en genuin berättarröst. Men Ulf Eriksson har kört fast.

Han befinner sig utan tvekan i en återvändsgränd. Och han tycks oförmögen att hitta ut. Den stora frågan förblir dock: Vem tusan ska läsa dessa Erikssons romaner som alltmer intill förväxling liknar varandra? Eller föreställer sig Ulf Eriksson av ren hybris att hans böcker ska hoppa över de plebejiska och osofistikerade läsarna som saknar förmåga och skolning att till fullo förstå alla dessa hans teoretiska piruetter och sinnrika och tröttsamma litterära konstruktioner för att i stället direkt hamna på någon sliten och utmattad doktorands skrivbord för att där tolkas sönder och samman och avlockas alla sina symbolmättade och metalitterära subtiliteter?

Tja, inte vet jag. Men Ulf Eriksson är sannerligen ingen Luis Borges.

Crister Enander
enander@kajen.com