Ord som ruskar trädkronorna

Ann Lingebrandt läser Olle Orrjes diktsamling "Dagar vid muren", naturlyrik i stadsmiljö.

Det är en naturlyriker som betraktar staden i Olle Orrjes nya diktsamling Dagar vid muren. Scenen är Stockholm, men det är inte i första hand storstadsbruset och cityvimlet som står i fokus. Visst bullrar bilarna, raglar fotbollsupportrarna och blinkar rödljusen, men liksom i ögonvrån. Vad som framförallt fångar Orrjes uppmärksamhet är istället löven som vandrar över asfalten, trädgrenarnas skuggor på husväggarna, fåglarna som sitter likt radband på balkongerna. ”Jag samlar mig återigen för/betraktelser av gråsparvar/vajande kråkor och singlande fiskmåsar”, skriver poeten i titeldikten, nästan som en programförklaring.

Orrje riktar gärna blicken uppåt och skådar molnens flykt över tak och trädtoppar. Hans förra diktsamling hade titeln ”Avstamp i det blå”, en tidigare ”Ett hav av himmel”. I ”Dagar vid muren” är molnen ofta dovgrå och regntunga, de skingras ibland till tunna skyar, skockas återigen och färgas mörka, iakttagelser som lika mycket handlar om själsliga tillstånd som meterologiska fenomen. Väder och vind är inte något tomt prat i Orrjes dikter, snarare speglar de existensens skiftningar. Poeten inte bara höjer blicken, han sänker den också och skärper den. Att studera hur skuggorna förflyttar sig över gruset eller hur löven faller i gränsen mellan ljus och mörker är att pejla själens stämningar, att närma sig livets mysterium.

Ögonblicksbilderna av stadslandskapets natur präglas av ett genomträngande vemod, en molande känsla av tidens obevekliga gång. Men iakttagelserna av lövsamlingarna utanför lunchpizzerian och kajorna på parkeringsplatsen rymmer också den hänförande upplevelsen av att något öppnar sig, att stunden intensifieras, tillvaron förhöjs. Orrje skriver: ”Språket hittar nya vägar ut ur verklighetens bur/för att nudda vid molnen och ruska trädkronorna.”

Nu är språkets vägar kanske inte alltid så nya – Orrje förlitar sig på klassisk metaforik och ett enkelt tilltal, men de är vackert utformade och bär långt in i verklighetens stora gåta. Den meditativa stillheten och det lätta handlaget som låter sinnliga impressioner förenas med eftertänksamma reflektioner leder titt som tätt tankarna till den japanska poesin. Det är en sorts dikt som kräver stark förtätning, en förtätning som inte uppnås varje gång i ”Dagar vid muren”, men tillräckligt ofta för att diktsamlingen ska gripa tag. ”Jag vet inte hur löven får sin glans i vinden/hur ropen i fjärran styr våra steg”, skriver Orrje och jag tycker mig känna en vindpust dra förbi.

Ann Lingebrandt
annlingebrandt@hotmail.com