Blixtrande episoder

Mats Kolmisoppi läser Lina Wolffs "Bret Easton Ellis och de andra hundarna".

En av de senaste årens mest spännande novellsamlingar stod Lina Wolff för. I "Många människor dör som du" framträdde en författarröst som var medveten om sina verktyg, som tänjde och utvecklade berättelsen på ett egensinnigt vis. Läsandet skedde med en känsla av att inte riktigt veta vart man var på väg, men att man samtidigt förlitade sig på författarens skicklighet och fingertoppskänsla. Bara sällan utvecklades novellerna i förutsägbar riktning. Betydligt oftare imponerades man och bläddrade tillbaka till novellernas inledningar, kliade sig i huvudet och frågade sig hur det här gick till. För infallen som radades upp genom de täta texterna ledde ofta långt bort från startpunkten.

Därför är det oundvikligt att förväntningarna på Wolffs första roman Bret Easton Ellis och de andra hundarna är stora. Går det att bibehålla spänningen hos de täta novellerna i en roman på nästan trehundra sidor?

Bara delvis, ska det visa sig.

Den som för ordet i romanen heter Aracelis, en flicka som bor med sin mamma i en skabbig lägenhet i Barcelona. Men det är grannen Alba som är romanens huvudperson. Hon är en aspirerande författare som publicerar noveller med nycklar till hennes eget liv i tidskriften "Semejanzas". En frispråkig kvinna som drabbats av cancer och som snart ska dö. Aracelis har gjort det till sitt uppdrag att berätta om henne för eftervärlden.

Ramhandlingen är det inte så mycket att säga om. Aracelis studerar på en tolk- och översättarskola. Hemma hos Alba bor en älskare och en afrikansk kvinna vid namn Blosom sköter hushållet. Dramatiken på nuplanet är oftast liten, med karaktär av transportsträcka till det som utgör romanens huvudsakliga spår: anekdoten, den muntliga berättelsen, romangestalternas egna historier.

Det är här min huvudsakliga invändning mot "Bret Easton Ellis och de andra hundarna" ligger: dessa berättelser, som ibland dras ut onödigt långt, ser ut att hänga samman på grund av romanformen. Men det är först när den större berättelsen hamnat i skugga, när monologerna tar plats i egen rätt, som boken griper tag.

Flera episoder gör som tur är just det. Som när Wolff återger en av Albas noveller i sin helhet, om en by som lynchar den lokala prästen efter att en flicka har försvunnit. Här ikläder sig Wolff en annan litterär kostym, utforskar en konstruerad spansk författares uttrycksmedel. Leken är på allvar, och frågan om autenticitet och de romantiskt anstrukna föreställningarna om liv som så många av romanens gestalter ger uttryck för, ställs mot det faktum att alla berättelser är konstruerade.

Det är intressant, men också roligt, sorgligt och vasst.

Sublimeringen av ilskan och hatet är ett genomgående tema, liksom frågan om kampen mellan könen. Ibland hanterat på ett så satiriskt vis att det är svårt att förstå var romanen har sina sympatier. Tydliga ställningstaganden behövs naturligtvis inte i skönlitteraturen. Men när Aracelis bittra lärarinna framställs som en ful och manshatande klichéfeminist bortom förmildrande omständigheter börjar jag trots allt att leta efter dem utan att bli klok på vartåt romanen pekar.

När Wolff hittar rätt och prosan leker blixtrar det fortfarande till, men flytten till romanformen har också inneburit att en känsla av plikt och möda har infunnit sig här och var. Den hade romanen mått bra av att göra sig av med.

Mats Kolmisoppi
matskolm@gmail.com