En själs historia

Crister Enander om J.–K Huysmans "En route".

Vad är det bärande i den hägrande kristna tron för den förtappade? Vad uppfattar den liderlige när han tar del av liturgins språk eller i smyg betraktar en nunna som knäfaller i innerlig bön och försvinner för världen i gemenskap med en högre makt? Och hur närmar sig den inbitne tvivlaren, den utsvävande och sexuellt vidlyftige den katolska kyrkan utan att förbli en hycklare, en bekännare med munnen full av lögner?

Författaren Durtal har länge levt som villig slav under köttets nycker och frestelser, gett fritt utlopp åt sena nätters nöjen och dekadenta utsvävningar. Han har predikat syndens lov, deltagit i sataniska riter och varit mer eller mindre beredd att offra sig på mörkrets furstes altare. Men nu har Durtal med oväntad kraft erfarit hur tron börjat verka i hans inre, tränga in i hans medvetande på ett sätt han inte förmår värja sig mot. Ett religiöst behov växer fram med stigande intensitet. Han är till en början inte fullt ut klar över vad det innebär eller vad som krävs av honom.

Han besöker Saint-Sulpice och absorberas av musiken under de i hans överestetiserande blick vedervärdiga kyrkvalven. Han har sedan en tid haft planer på att skriva en hagiografi över den saliga Lidwina och hennes plågsamma lidanden (en bok som Joris-Karl Huysmans skrev 1901, ”Lydwine de Schiedam”).

Den fråga som J.-K, Huysmans (1848-1907) bland andra kretsar kring i den första hälften av den självbiografiska romanen En Route från 1895 – en fortsättning på och total kontrast till den tidigare romanen ”Là-Bas” ("I avgrunden") vilken gavs ut på svenska för några år sedan – är om vägen till religionen kan gå via en extremt välutvecklad känsla för skönhet. En känsla vars mörka baksida är en ständig kamp mot ett överväldigande äckel inför den tid han lever i och som väller upp när han betraktar människors sätt att vara och – framför allt – ett äckel som lätt vänder sig mot honom själv. Han är en utpräglad elitist. En skönande som har en tendens att förakta vanliga människor. Två egenskaper som inte är direkt förenliga med kristendomens anda.

Kan trons grund enbart vara yttre åtbörder, en lockelse till det estetiskt sublima, till exempel den bedövande vackra gregorianska körsången? Räcker det med den laddade och av århundraden frammanade känslan av mystik och förtätade stämningen i en medeltida kyrkas dunkel där dofterna av kvardröjande myrra blandas med de hängivna munkars hymner?

Det är en själs historia och brottning med tron och dess mysterier som Huysmans skildrar i ”En Route”, i en översättning av Elias Wraak som elegant turnerar Huysmans språkliga idiosynkrasier och vitaliserande egenheter.

Han beskriver en undantagsmänniskas högst egensinniga väg till frälsning och sinnesfrid i en alltmer sekulariserad tid dominerad av bristande andlighet, en framväxande och frånstötande materialism och en närmast total frånvaro av mystik.

Den som på avstånd leder Durtal – med till synes förrädiskt lätt hand – är abbé Gévresin. Porträttet av denne präst är tecknat med lösa konturer, men är desto mer övertygande. Abbén ser in i Durtals inre. Han vet vad Durtal saknar och vad han i andligt avseende är i behov av. Varsamt och med vänlig precision, som en sann själasörjare, leder han Durtal in på de vägar som är de rätta just då för denne ofta vilsne och förvirrade sökare. Till slut föreslår abbé Gévresin en veckas vistelse bland trappistmunkarna – en av de strängaste ordnarna där bröderna bland annat avlägger tysthetslöfte – i klostret Notre-Dame de l’Atre (i verkligheten, som det framhålls i det utmärkta efterordet och de osedvanligt lärda och kunniga kommentarerna, heter förebilden Notre-Dame d’Igny där Huysmans själv tillbringade några perioder).

Redan efter den första nattens obehagliga mardrömmar och erotiska hemsökelser upplever Durtal äkta hänryckning. Han känner sig – kanske för första gången – delaktig av Guds nåd. Men vägen till ödmjukhet och tro är lång och full av prövningar. Hans ruelse inför bikten antar enorma proportioner. Högmodet träder fram på nytt när han får veta att hans första kommunion sedan omvändelsen ska hållas av en simpel präst på besök i klostret och inte av en trappistmunk. När sedan den sjuke abbén Dom Anselme själv oväntat firar mässan ser Durtal det som ett tecken från Gud.

Men i det längsta förblir han snärjd i ett ensidigt intellektualiserande av tron, han läser hellre de stora mystikerna som Johannes av Korset och Teresa av Ávila och många andra av de mer framstående skrifterna i den rika katolska traditionen än han är beredd att – som han ser det i sitt högmod – mekaniskt be sin rosenkrans; bristen på känsla och religiös innerlighet är hinder som ständigt lägger sig mellan honom och trånaden efter tron och dess mysterier.

Och i klostret hemsöks han sedan av de verkliga prövningarna. Han drabbas av ”blasfemiskt vansinne”, vill vräka ur sig otidigheter och tvingas rusa ut ur kapellet. I sin ensamhet för han sedan långa och plågsamma dialoger där nästintill allt i hans tro ifrågasätts. Djävulen ansätter honom på allehanda sätt.

”En Route” är en fascinerande bekännelseskrift full av äkta smärta och högmod, av längtan efter nåden och ständiga missräkningar genom den obotfärdiges förhinder och oförmåga att finna sig tillrätta med tron.

Särskilt intressant blir den självfallet mot bakgrund av den förra delen av J.-K, Huysmans ”självbiografi i tredje person” som översättaren, pseudonymen Elias Wraak, kallar de fyra böckerna om Durtal: "I avgrunden". De återstående volymerna ”La Cathédrale" skrev Huysmans 1898 och den avslutande ”L’Oblat” år 1903.

Alastor Press visar återigen att det är de så kallade småförlagen som står för de stora och viktiga kulturinsatserna i det litterära Sverige.

Och vi kan enbart med tacksamhet och tillfredställelse ta del av dessa förträffliga litterära klassiker.

Crister Enander
enander@kajen.com