Kärleken räddar ingen

Ida Säll läser Jonas Asks roman "Och sommaren föll över oss".

För några hundra år sen skrev man sånger nästan uteslutande om Gud. Nu sjunger man om kärlek, kärleken, love. Alla kan tralla med, som om det rörde sig om en gemensam gammal vän. Saknar man erfarenhet får man fantisera, längta – vänta på att säkert alldeles snart hämtas upp och flyga iväg.

Janus Johannesson är inledningsvis tjugo nånting i Jonas Asks ”Och sommaren föll över oss”. Han bor i Stockholm, skriver Dikt, fotograferar, har relationer med tjejer, blir full, blir feminist. John heter en framträdande och samtidigt perifer vän som kommer och går i berättelsen. Janus trånar efter honom, avundas hans frihet. Hans självklarhet, kanske?

Det är diktfragment och dagbokssidor, brev, och senare mejl, sms som bygger berättelsen om Janus, som 1986 möter Liv. År 2000 har de fått sitt fjärde gemensamma barn och en tid senare börjar kärleksrelationen gå i bitar. Och Janus Johannesson besöker sexshoppar, chattar med pamela.a och blondin43 samt återupptar kontakten med en tio år gammal förälskelse.

En dagbok är inte nödvändigtvis en jagbok. För när jaget bär det fulla ansvaret att både verka i och föra fram sin historia förändras berättelsen. Särskilt om jagberättaren, som i det här fallet, kommenterar sig själv, sin personliga utveckling, sin position i världen. Janus försöker om och om igen – där och då – försöker svara på den ofta utskriva frågan ”Vem är jag?”.

Då och då sker dessutom en glidning i pronomen i textsjok där jag blivit han. Men även där är det han som texten står närmast, ständigt är lojal med. Han ter sig således fortfarande som ett jag, fast i en mer romantiskt diffus kostym.

Så byggs en yvig distans in i berättelsen. En melodramatisk liten personlighetsklyvning i ett Janus-ansikte som gestaltar sin kris genom att berätta om gråten. Eller som krisen: ”Jag har en kris”, ”Jag befinner mig mitt i en personlig kris”.

Stundtals närmar sig ”Och sommaren föll över oss” en form som intresserar mig: när man leker med tid, låter kronologi kastas om och en skilsmässa ske några sidor före ett första möte. Då hisnar det en aning, påminner om vad tid gör med kärlek. Hur den förändras, försvinner, tenderar att sakta utplåna sig själv.

Men vad som framför allt drabbar mig efter ”Och sommaren föll över oss” är tanken att kärlek också är det allra mest allmängiltiga. Den befinner sig lite överallt, är sällan unik. Den klarar sig inte utan sina sammanhang och den räddar ingen. Det är helt enkelt sällan ensamheten som är det allra farligaste. Den insikten slår även Janus Johannesson efter ett tag. Men det tar några hundra sidor innan han lyckas befatta sig med den livsvisdomen.

Jag anar att Jonas Ask vill peka på en möjlig nödutgång ur den trånga tvåsamhetstunneln. Men för mig finns den berättelsen någon annanstans.

Är det helt enkelt för att jag är så trött på manliga karaktärer som super och skriver, liksom bedövade av sin egen självömkan, att om och om igen ta del av just deras universum? Ja, kanske.

Ida Säll
ida.katarina@gmail.com