Levande minnen

Den lettiska fotografen Inta Ruka porträtterar kontrastrika liv. Mats Kolmisoppi tar del av makalösa möten.

Inta Rukas svartvita fotografier är lika kontrastrika som människorna hon porträtterar. De tillhörande bildtexterna är kortfattade och förtätade, diktrader närmast, som tycks fånga hela liv. Så här kan det låta:

"Paul lever ensam. Han är en stillsam och tystlåten man. Hans hustru dog. Barnen bor någon annanstans. Under sommaren stiger han upp vid fyratiden på morgonen. Det är lättare att arbeta när det är svalare. Han är 80 år gammal och hugger träd i skogen ensam."

De flesta som fångas på bild är äldre och slitna. Men det är sällan resignation eller uppgivenhet som möter betraktaren. Den åttioårige mannen som varje morgon hugger träd i skogen ser rakt in i kameran med ett uttryck som är både lugnt och spefullt på samma gång. Här finns en närvaro och en komplexitet i uttrycket som går igen hos var och en av de människor som Ruka porträtterat sedan början av 80-talet.

Bilden av Paul ingår i en fotosvit som Ruka började arbeta med 1983, "My country people". Ett dokumenterande av Balvi-regionen i Lettland, den landsbygd hennes mor kom ifrån. Ruka reste tillbaka till sitt ursprung och fotograferade under åtta års tid människor med levande minnen och upplevelser av bland annat Tysklands invasion och Sovjetunionens ockupation av Lettland på 40-talet. Men "dokumentera" är kanske missvisande. Det är snarare frågan om möten, om samtal mellan Ruka och de kvinnor och män vars kroppar och ansikten sedan förevigats i eller i närheten av sina hem.

Under sommaren visas Inta Rukas fotografier på Katrineholms Konsthall (till och med den 18 augusti) och samtidigt ger förlaget Max Ström ut en stor retrospektiv bok där "My country people" åtföljs av "People I happened to meet" och "Amalia Street 5a".

"People I happened to meet" är en naturlig fortsättning på "My country people", men med en större motivkrets. Staden tränger in och med den en tydligare koppling till samtiden och en större värld. Respekten och förmågan att lyfta fram varje enskild människa är bibehållen. Även så i den avslutande sviten "Amalias street 5a", som återvänder, inte till landsbygden, men till ett tydligt avgränsat område, till en gata och ett hus i Riga som trots sin närhet till stadens centrum tycks befinna sig i en annan tidszon.

Det har blivit 2000-tal. Människorna porträtteras fortfarande med omsorgsfull och allvarlig blick. Men en uppsluppenhet har infunnit sig. Här kan en pojke sitta i tevesoffan med en hemmagjord ishockeymask över huvudet, för att på nästa uppslag åtföljas av en äldre kvinna med händerna i knät på sin säng. De boende på Amalia street 5 släpper tillsammans med Ruka in oss i huset. En generositet som det är lätt att röras över, och makalös att ta del av.

Mats Kolmisoppi
matskolm@gmail.com