Ett spjut i hjärtat

Marie Pettersson läser Henrik Bromanders serieroman "Smålands mörker" som också fångar mörkret inom oss.

Det är nittiotal och i småländska Nässjö går det nedåt. Som metropol betraktad är staden passé, till och med Vetlanda har gått om och arbetslösheten bara stiger.

Här växer Erik Holmberg upp under deppiga omständigheter. Hans mamma verkar ha någon form av känslomässig störning, hon ömsom skriker och skäller på Erik och är ömsom klängig och närgången. Med fadern är det ännu sämre ställt. Han super som ett svin, är psykiskt sjuk och insnurrad i diverse konspirationsteorier. Det är tungt, men Erik håller i, skapar sin egen värld där läsning och serietecknande är små hålrum av frid.

I läsningen och i skapandet flyr han från vardagens misär, likt så många andra genom historien och litteraturen. Men vänta nu, vad är det han läser? Oj, Mussolini och Mishima och fascisten Codreanu. Och vad handlar egentligen hans seriefanzin "Ansikte" om? Ja, mer eller mindre ömsinta berättelser om kärlek och längtan trängs med fascistoida idéer och teorier.

Erik befinner sig, av egen kraft, av omständigheter och lust, tankemässigt långt ute på högerkanten, han när ett övermänniskoideal, han ser smuts och svaghet torna upp sig runt omkring honom. Han är en ovanlig protagonist, en som vi avskyr och inte kan identifiera oss med, en som vi ändå tvingas umgås med i över 600 (i och för sig tecknade) sidor och som vi tillslut lär oss att känna någonting inför, någonting annat än avstånd.

Henrik Bromanders nya seriealbum Smålands mörker är en tung pjäs, en tegelsten i handen, ett spjut rakt in i hjärtat. Den stora romanen om Erik fångar mörkret inom oss såväl som det framväxande politiska mörkret runtomkring oss.

Det är ett intressant grepp att låta huvudpersonen vara osympatisk, störig, aggressiv och halvpatetisk. Det gör någonting med mig att spendera all den här tiden med Erik, i hans tankevärld, i hans känslosfär. Jag påminns om det jag redan visste: en människa kan inte reduceras till polititik, statistik, handling. Det finns alltid fler bottnar, större förklaringar, en människa är en människa är en människa.

Samtidigt som Bromander ger oss vissa nycklar till Eriks destruktiva beteende – klassbakgrunden, den kärlekslösa uppväxten, kanske den undertryckta homosexualiteten – blir bilden aldrig fullständig. Erik är tillslut som vi alla – ett mysterium, ett olösligt pussel.

Det finns alltså mycket som jag gillar med den här romanen, inte minst det ambitiösa upplägget tilltalar mig – vi är inte precis bortskämda med såhär brett anlagda romaner i serieformat, men mina visserligen högt uppskruvade förväntningar infrias ändå inte helt.

Det är någonting här som inte klickar, och kanske är det vid närmare eftertanke just formen. Henrik Bromander balanserar, som alltid, på gränsen – mot det patetiska, mot det spekulativa, mot det överdrivna och det övertydliga. Så arbetar Bromander, och det funkar ofta fint. Men nu, i det här formatet, när man har såhär många sidor på sig att komma under skinnet på Erik, ja, då tycks mig det drastiska bildspråket ibland helt onödigt, rentav kontraproduktivt.

En av romanformens styrkor i förhållande till novellen är ju just att man kan låta saker ta tid, man berättar liksom inte allt på första sidan. Men Bromander berättar på sätt och vis "allt", redan när pappan i början av romanen kommer hem från krogen nerbajsad och nerspydd. Sen berättar han allt om och om igen.

Det är starkt, men kanske hade "Smålands mörker" varit ännu starkare om en del av berättelsen fick lov att utspela sig under ytan.

Marie Pettersson
mariepoesi@gmail.com