Borgerskapets banala charm

Anna Ringberg läser Zolas noveller.

När jag läser Émiles Zolas noveller på Pepes Bodega, tillhållet för många av tennisveckans glidare, inser jag hur väl Båstad förenar miljöerna i Monsieur Chabres skaldjur och andra berättelser: badorten och borgerskapets salonger. Det är lätt att föreställa sig den blekfete monsieur Chabre traska omkring på Bjärehalvöns stränder fullt påklädd med kravatt och stövlar, orolig att bli blöt om byxbenen, illamående av alla skaldjur han på doktorns order proppar i sig från morgon till kväll för att lyckas befrukta sin unga hustru. Och här kan man tänka sig baronessan Georgette gå på exklusiva baler för lyckligt lottade människor, långt förnämare, vackrare och ädlare än vanliga dödliga.

Som författare är Émile Zola (1840–1902) mest känd för romanen ”Thérèse Raquin”, den tjugo volymer starka romansviten ”Les Rougon-Macquart” och som ledare för naturalismen. Vi minns honom också som förvarare av rättvisan och individens likhet inför lagen i Dreyfusmålet, bland annat genom hans tidningsartikel J’Accuse (Jag anklagar). Men de många noveller som Zola skrev parallellt med sina romaner och sitt samhällsengagemang är mindre kända. Kanske för att han själv såg dem som sekundära.

Else Marie Güdel-Bruhner har på ett förtjänstfullt sätt valt ut, översatt och kommenterat de sju novellerna i "Monsieur Chabres skaldjur och andra berättelser", samtliga skrivna efter 1875 och de flesta tänkta att på ett underhållande sätt presentera det franska samhällslivet under 1800-talets andra hälft för en rysk läsekrets.

De flyhänta, initierade, lättsmälta och roliga texterna kretsar kring det banala borgerskapets leverne, det naturliga kontra det konstlade, förhållande mellan Paris och landsbygden, äktenskapet som ett fängelse för kvinnan, och havet. ”Olivier Bécailles död”, där en man blir levande begravd, och ”Angeline”, där en vacker flicka spökar, är med sina allvarligare ämnen de mest minnesvärda.

Zolas säkra penna har arbetat snabbt, vilket märks i en del inkonsekvenser men också i texternas stuns. Att deras hemort är pressen och inte en inbunden kommenterad volym har satt sin prägel.

Som en ingång till Émile Zolas författarskap är hans mer renodlat naturalistiska romaner att föredra framför Monsieur Chabres skaldjur och andra berättelser. Men novellerna är definitivt trevlig läsning, för dagens svenska läsare liksom förra sekelskiftets ryssar.

Anna Ringberg
annaringberg@yahoo.se