Mitt i felen

Stig Hansén har läst den stoppade memoarbok av den minnesgode Herman Lindqvist.

I måndags drogs Herman Lindqvists nya memoarbok Mitt i allt in.

Anledningen är att han i den skriver om när han i sin bok ”Drömmar och verklighet” (2000) påstod att professorn i ekonomisk historia Karl-Gustaf Hildebrand i februari 1939 protesterat mot att tio judiska läkare skulle få invandra till Sverige. Det var fel och Norstedts drog in hela upplagan och Lindqvist fick be Hildebrand om ursäkt.

Nu, i ”Mitt i allt” som ges ut av Bonniers ”där han känner inspiration och arbetsglädje”, anklagar Lindqvist Norstedts för feghet. Och han, vilket är smått otroligt, hoppar än en gång på Hildebrand, som inte längre lever.

Lindqvist medger att visserligen skrev Hildebrand inte på ”den ökända antisemitiska protesten”, men han var – vilket ändå ska visa på Hildebrands nazisympatier – ”före och efter kriget medlem i den högernationalistiska studentorganisationen Heimdal, som anordnade mötet i Bollhuset i Uppsala, där majoriteten skrev under protesten och att han aldrig annars protesterade mot Heimdals idéer och syften”.

Som historikern Henrik Arnstad visade häromdagen i Dagens Nyheter har Lindqvist fel, fel, fel. Hildebrand protesterade bland annat mot att det protesterades mot de judiska läkarna.

Det hedrar Bonniers att förlaget drar in boken.

Lindqvist själv känner sig – skrev han i Aftonbladet i går, tisdag – förföljd och påhoppad. Han kallar det han skriver om Hildebrand för ”en olycklig formulering”, och verkar fortfarande inte förstå att han än en gång mer eller mindre påstår att Hildebrand var nazist, trots att han inte var det.

Hur mycket annat har han fel om i boken som nu dras in? börjar jag därför undra när han inleder sina memoarer med flytten från Stockholm till Helsingfors, där hans far arbetade på den svenska beskickningen, och fortsätter ut i världen ”till långt över hundra länder”.

En hel del utspelar sig i Asien – och det var just i Beijing som jag träffade Herman Lindqvist för 30 år sedan. Vi sammanfördes av kulturattachén på den svenska ambassaden. Lindqvist bodde då i Tokyo och under en lång kväll och natt gjorde vi Beijing och det var då jag, som hade följt hans journalistik länge, upptäckte hans fantastiska förmåga att berätta historier. Var berättelsen än utspelade sig och vad den än handlade om, så hade den en kittlande början, fem bra detaljer, och en knorr på slutet.

Den förmågan har han kvar nu när han skriver sina memoarer.

Skillnaden är att i Beijing sved hans berättelser också när de var underhållande. De tog upp synen på sex och våld i Japan, kvinnosynen, mediernas förmåga att påverka, politiken mot fattiga och rika. Historierna hade en efterklang som varade länge – och han ställde tusen frågor till mig och andra om stort och smått och berättade gärna om de journalistiska misstag han gjort.

I ”Mitt i allt” är han nöjd med sig själv och med att uppvisningsberätta om hur han tagit sig fram, hur han utmanat, hur han påverkat. ”Jag njöt”, ”jag arbetade långa dagar”, han gav journalister i nöd sitt reservpass, ”vi berättade inte så mycket för våra fruar”. Han citerar Oscar Wildes ord ”Jag kan stå emot allting, utom frestelser” och går igång på krig i Sydostasien, i Mellanöstern, när Sovjet ockuperade Tjeckoslovakien ... och han ger gärna en känga åt bland andra Jan Guillou, som han var nära att bli klasskamrat med, för det som Guillou och hans hustru Marina Stagh skrev från Irak.

Hans beskrivning av andra är ofta kategoriska. Han blir irriterad när han tvingas ge mycket dricks i Indien, samtidigt som han flera gånger nämner att kvinnan som tar emot honom på hotellet i Calcutta är vacker. Han skriver att den journalist som inte klarade av Calcutta på 70-talet dög inte. Och fyller i med att han själv varit där 34 gånger.

Efter alla dessa omtumlande resor berättar han, som verkligen sett mycket världshistoria, långt om hur han skriver (han går upp fyra på morgonen) och om hur böcker mottas. Kritiseras en bok – det vet han av egen erfarenhet – kan det öka på försäljningen.

Samtidigt som han påpekar att det ”bara är en bråkdels procent av mänskligheten som plågar sig igenom tidningarnas kultursidor” nämner han kritiker som borde ”få vård för sin förföljelsemani” och ”den ledande kulturhäxan” på Expressen som förföljer honom ska vi bara inte tala om. Men som tur är möter han varje dag folk som tackar honom för hans böcker, ”med den här boken har jag utgivit 56 böcker”.

Och 1992 blev han uppkallad till Stockholms slott. Han, som en gång var republikan, berättar varmt om de svenska kungligheterna och om att Madeleine var jätteavundsjuk på att han bara undervisade Victoria.

På bokens sista sida kommer ”ett av de lyckligaste och varmaste ögonblicken i mitt liv”: när han bjöds till Storkyrkan och såg hur ”Victoria och Daniel äntligen blir vigda”. Så låter Lindqvists knorrar nuförtiden.

Stig Hansén
stig.hansen@telia.com