Landet utanför

Karl Johan Nilsson är förtjust i Samis Saids debutroman.

I centrum för Sami Saids debutroman Väldigt sällan fin står huvudpersonen Noha, en ung man som tillsammans med sin eritreanska familj hamnat i Sverige på flykt undan inbördeskriget. Nohas uppväxt och skolgång är präglad av i hög grad självvald isolation och ensamhet: det har under alla år varit ”han och dom andra”.

När Noha efter grundskolan beger sig till Lindköping för att leva studentliv och läsa religion ska han för första gången på allvar konfronteras och handskas med svenskarnas samhälle och sociala liv. Med sig har han sin familjeorienterade, muslimska uppfostran och en uppsjö av förmaningar, förhållningsregler och varningar som skall skydda honom för det syndiga svenska levernet, som i sin tur är fyllt av för Noha okända, oskrivna regler och syndiga frestelser. Nohas isolerar sig åter och lägger stor möda på att slippa ha någon som helst kontakt med de andra studenterna. De visar sig inte helt lätt när man bor på studentkorridor. Snart inkräktar den musikintresserade Anna och den nitiske konvertiten Fredrik, sedemera Abdul, i Nohas liv och rubbar dess disciplinerade schema av bön och studier. Nohas alienation är snart total.

Sami Saids roman är mycket mer än en text om kulturkrockar och de missförstånd som uppstår när den religiösa världen möter den sekulära. Det känns befriande att denna roman har större ambitioner än att vara en ”invandrarroman” som förlaget inte kan låta bli att skriva i pressmaterialet.

Med ett eget språk och formmedvetenhet ger Said röst åt en berättelse som saknats i den svenska litteraturen. Nyanserat och utan att forcera får läsaren följa Nohas egenberättade historia i all dess tragik och humor. Islam är en stor del av denna berättelse, men som en självklar del, något som bara finns där utan att vara bra eller dåligt, bara en del av livet. Noha tycker att Fredrik gör sig löjlig när han konverterar, ivrigt anammar de bokstavstrognas regler och klär sig som en av de tre vise männen i ett julspel. Nohas förbud mot att lyssna på musik är ingenting han någonsin reflekterat över och han gör ingen stor sak av att Anna ständigt ska spela upp nya skivor för honom.

Ändå går det inte riktigt som huvudpersonen hoppats. Han blir själv alltför förvirrad och alienerad inför mötet med Sverige. Hela identiteten sätts på spel och självförtroendet och självkänslan blir allvarligt skadade, vilket jag också antar titeln syftar på. Han känner sig varken svensk eller eritriansk.

”Hur ska man begripa vem man är om man ständigt blir en annan?” frågar sig Noha. Hoppet tänds när han får följa med sin far till det idealiserade Eritrea för att ordna upp den avlidne farfaderns eftermäle. Men givetvis finns inte heller där några färdiga svar, och det är just det jag gillar med Saids berättelse.

Karl Johan Nilsson
apanibiblioteket@hotmail.com