Priset för att trotsa ordningen

Therese Eriksson läser Golnaz Hashemzadeh debutroman "Hon är inte jag".

En liten lågstadieflicka har fått lära sig att hårt arbete är nyckeln till allt, och hon pluggar därför så hårt hon kan. På kvällarna sitter hon böjd över köksbordet och alla de avancerade ekvationer i räknehäftena som hennes far låtit göra. Hon behärskar allt. Men i skolan blir hon och hennes kompis placerade utanför klassrummet, med en stödlärare, i en skrubb – för att den allmänna uppfattningen är att de inte klarar den vanliga undervisningen. När de ändå felfritt och snabbt tar sig igenom alla böcker och häften de blir tilldelade, lämnas de snart ensamma där i skrubben. Utan lärare, utan uppgifter.

I mellanstadiet är det dags för kvartsamtal, och där spelar oklanderliga skolresultat ingen roll. Fröken talar om flickans handikapp: ”I den riktiga världen gör en läxa hit eller dit ingen skillnad. Det finns en ordning som man inte kan lura sig förbi. Alla har sin plats.”

Jag kan inte riktigt säga varför det är just de här scenerna i Golnaz Hashemzadehs debutroman Hon är inte jag som gör mig allra mest kall, rädd och förtvivlad. Där finns så mycket annat som är till synes värre; att den lilla flickan ständigt och jämt får bevittna faderns misshandel av modern (gå emellan och försöka skydda lillebror samtidigt), sexuella övergrepp när hon hamnar på fel fester och i fel sällskap, den tilltagande anorexian som börjar i tonåren och fortsätter långt efter att hon erövrat sin åtråvärda plats på Elitskolan. Den ständiga ångesten och paniken som ruvar i viljan att bli ännu bättre trots att hon blev bäst för evigheter sedan.

Men förmodligen har det att göra med utsattheten i en ordning som människor lurar sig själva att tro är naturgiven – trots att den inte är det. En ordning som ligger bortom den egna kontrollen, som bara finns där, till synes omöjlig att rucka på. Och att vuxna i skolan, vars enda uppgift är att se varje barn och tillvarata hennes möjligheter, väljer att följa den ordningen av lättja, rädsla, okunskap och vårdslöshet.

Flickans ”handikapp” är ett: hon är invandrare. "Hon är inte jag" är en av de mest brutalt närgångna skildringar av detta utanförskaps konsekvenser som jag läst. Det spelar roll att hennes familj slås i spillror och att hennes pappa är besatt av Planen (den som säger att hårt arbete ska uppfylla drömmen om ett framgångsrikt och bra liv, den väg man aldrig någonsin får avvika från), men det som allra mest driver den här flickan och unga kvinnan mot sammanbrottets rand är just ordningen i världen, och hur maktlösheten inför den bara får henne att vilja motbevisa den ännu mer.

När hon äntligen gjort det, när hon blivit kårordförande på fina Elitskolan och fått toppjobbet på Firman med stort F, finns ingenting av den hon var kvar: ”hon är inte jag”.

Golnaz Hashemzadehs roman är lika välskriven som viktig, och borde vara obligatorisk läsning för alla vuxna som på något vis ansvarar för barn i allmänhet, och högpresterande flickor i synnerhet.

Therese Eriksson
therese.eriksson@passagen.se