Små och stora rädslor

Jessica Gottberg om Levi Pinfolds "Svart hund".

Det här med böcker om rädsla, mod och handlingskraft är ingen ovanlighet inom barnlitteraturen. Många är de småbarnsböcker som på ett eller annat sätt handlar om att övervinna stora och små rädslor. Våga sova över, överkomma mörkerrädsla, hantera tankar på döden, vara annorlunda.

Om detta handlade även de gamla folksagorna där lösningen dessutom ofta kläddes i moralkostym. Lägg trots detta ganska slitna tema den här boktiteln på minnet; Svart hund av Levi Pinfold. För det här är inte enbart en sagolikt suggestiv berättelse om hur rädslan för det okända och annorlunda kan få monstren att växa till enorm storlek. Det är också ett tillfälle att få njuta av Levi Pinfolds säregna bildvärldar där någon slags förvrängd realism ger samma gåtfullt tidlösa karaktär man annars hittar exempelvis hos Tim Burton, Dave McKean eller Benjamin Lacombe. För illustrationerna i sin bilderboksdebut "Djangon", inspirerad av den romske musikern Django Reinhart, vann Pinfold det prestigefyllda The Booktrust Early Years Award i klassen för bästa nya illustratör.

"Svart hund" handlar om familjen Hoppet. En dag sitter en svart hund utanför familjens hus och för varje familjemedlem som ser den växer den i storlek, ungefär som fisken i en bra fiskarhistoria. Den blir stor som en tiger, som en elefant som en Tyrannosaurus rex och ännu större. Snart är den så gigantisk att enbart dess öga fyller upp hela fönstret. Familjen är skräckslagen. Den enda som tar det hela med ro är familjens yngsta, kallad Lilla. Förfärad kan resten av familjen inte annat än se på när Lilla går ut till besten vars storlek nu överskuggar huset. Lilla som inte alls är rädd utan mer förundrad över den jättelika hunden börjar istället leka med den. Undan för undan krymper då den enorma varelsen tills det inte blir något annat kvar än en svansviftande vän i familjehundstorlek.

Handlingen i den här boken ligger närmare barnets vardag än den i Djangon, som mer är något av en allåldersbok, crossover om man så vill. Obefogad rädsla är något alla kan relatera till. Men framför allt är det illustrationerna som lyfter boken. Och trots att den utspelar sig i fullt dagsljus vilar en närmast gotisk stämning över bilderna. Pinfold målar med en dov färgskala och myllrande detaljrikedom.

Framför allt dras jag gång på gång till inomhusscenerna som är som frusna ögonblick, där skeendet är fångat mitt i flykten. Stolen som precis är på väg att välta, teet som precis är på väg att rinna ut ur kannan, katten som med ilsken svans reagerar på smörgåsen som just landar i matskålen.

Dessutom små sepiafärgade sidobilder som fint ackompanjerar de stora måleriska. Dessa mindre bilder, som närmast för tankarna till gamla fotografier av upptäcksresande, tillför ytterligare en dimension och ligger som en förklarande länk mellan texten och bilderna.

Trots att Djangon var en djärvare bok på många sätt tycker jag att Levi Pinfold med den här boken lyckas med att ta ett steg närmare barnets föreställningsvärld utan att för den skull ge avkall på den konstnärliga kvaliteten.

Jessica Gottberg
mail@jessicagottberg.se