Journalistiskt bokslut

Mats Holm läser Björn Kumms journalistiska memoarer.

Om politik är att vilja, som Olof Palme skrev, eller ett uppdrag i förtroendebranschen, som Fredrik Reinfeldt sagt, vad är då journalistik?

När jag läser Björn Kumms memoarer Uppdrag Världen inser jag att svaret bara kan bli ett: att kunna.

Björn Kumm är encyklopedisk som få. Häromåret, som redaktör för ett samhällsprogram i tv, upptäckte jag att detta, att kunna, inte längre är ett självklart plus. En panelgäst, en chefredaktör från Stockholm, försökte få bort en annan, en professor, med argumentet: ”det är ju som att ha Wikipedia med i programmet, det blir inget roligt”.

Jo, det blir mycket roligare.

I Björn Kumms täta memoarbok finns flera skildringar av hans far, Evert Kumm, som växte upp i ett fattigt pepparrotsodlarhem, och via springpojksjobb på Saxon & Lindström gjorde en klassresa in i medelklassen, blev inflytelserik tidningsmakare inom A-pressen.

Det kunde väl hända över någon gemensam måltid att storätande sonen Björn, vuxen, anklagade sparsamme fadern för att ha berövat honom hans proletära förflutna. Men särskilt ofta var det inte. Vi var nog ganska stolta över varann, skriver Björn Kumm, som fick förvalta goda förutsättningar, fadern hade trampat upp stigarna, och var till och med sin sons agent i början av den journalistiska karriären, såg till att reportagen från världens alla hörn hittade så många spalter som möjligt.

Det gällde att ta vara på gynnsamma förutsättningar.

Hur gör man det bäst? Läser statskunskap på universitet i Oregon? Jo, men efter ett tag börjar man längta vidare.

Första kapitlet i Kumms bok heter "På väg", som Kerouacs roman, och svänger som Dylans Tangled Up In Blue. 

Kumm vet att det är journalist han vill bli, vill se världen, ett barn av sin tid, på plats under många av 1960-talets avgörande ögonblick.

Som i den bolivianska djungeln 1967. Kumm åker dit, för egna pengar, kommer fram samtidigt som Che Guevara precis har skjutits. Kumm ser och rapporterar hur den latinamerikanske revolutionären pumpas full med formalin för att visas upp för världspressen, ett scoop. 

Som i Nigeria, där Kumm bodde med sin fru under åren närmast efter Biafrakriget, och gav en annan syn på Biafrakriget än den gängse.

Som i USA under medborgarrättskampen.

Kumm är nära vän med många i socialdemokratins toppskikt. Hans första fästmö var Anna-Greta Leijon. Som läsare hade jag förväntat mig att skildringen av några av 1970- och 80-talets största svenska skandaler skulle innehålla lojalitetskonflikter.

Kumm avslöjade ju Boforsaffären i mitten på 1980-talet, som fick konsekvenser för bilden av svensk socialdemokrati. Därefter inträffade mordet på Olof Palme och Ebbe Carlssons privatspaningar som ledde till Anna-Greta Leijons avgång. Och jo: Kumm tycker det var sorgligt att hon fick gå, övertygad om att hon annars blivit en bra statsminister.

Vad är kunskap? Vad kan den användas till? Björn Kumm vet och kan, drar slutsatser, vågar se sammanhang, framföra teser. Det är först när man kan som man törs ställa de viktiga frågorna. Först då blir journalistik angelägen, något mer än förströelse.

Under 1990- och 2000-talet är terrorismen Kumms ämne. Efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 vill Kumm varna för ett ännu större hot mot det öppna samhället: statligt legitimerad terror. I namn av krig mot terrorn. I skepnad av drönarattacker, av lagstiftning som stegvis ger polisen befogenhet att slå till mot fredliga demonstranter, fängsla misstänka terrorister.

Det är ett allvarligt hot, menar Kumm. Motkraften borde vara kunniga journalister.

Hur ser det ut på den fronten? Nja, Kumm är en journalistsort som kostar pengar. Debattprogram är billiga. Själv var Kumm med i ett sådant, efter just den elfte september 2001, framförde sin varning, blev åthutad av Carl Bildt, sådant fick man inte säga.

Det var mina 15 minuter i rampljuset, noterar Kumm lakoniskt i sin memoarbok.

Den är mycket läsvärd.

Mats Holm
n.mats.holm@hotmail.com