Snyggt uppslag

Mikaela Blomqvist om Susanna Lundins debutroman "Hindenburg".

Susanna Lundins debutroman Hindenburg utspelar sig i spänningen mellan två platser: ett ödsligt nordiskt skogslandskap och en ljusbeströdd boulevard i Los Angeles. På den förra platsen hör romanens ena huvudperson, den prosaiske Bertil, hemma och på den andra hans drömska (och eventuellt bara drömda) följeslagerska Prickly Pear. Bertil älskar ordning, för en loggbok där han i versaler pedantiskt samlar fakta om blommor, lukter och vädret medan Prickly Pear läraktigt följer med på hans upptåg, ibland försedd med ögonbindel, ibland med lögndetektor.

Ja, grundförutsättningarna för historien i Hindenburg är nog så fantasieggande men tyvärr blir det aldrig mycket mer än så: ett snyggt uppslag till en historia. Inte för att det saknas dramatiska händelser, Prickly Pear berättar om hur hon flydde sin familj, Bertil om hur han blir lämnad av sin och i realtid håller jorden på att gå under.

De drömska partierna blandas upp med lustiga falska faktapartier. Det är här, när hon inte ens försöker berätta en historia som Susanna Lundin är som bäst. Det kan vara berättelser om hur liljekonvaljer framställs med hjälp av människooffer eller bara en kort mening som tillskriver dussinväxten vitsippor ett nytt värde genom att tvärsäkert hävda att de i större delen av världen är fridlysta.

När det kommer till huvudhandlingen är tonen dock betydligt mindre klar och bestämd. Samtidigt som Lundin berättar sin historia suddar hon hela tiden i dess konturer och varken Prickly Pear eller Bertil tar någonsin riktigt form för mig. Varför har till exempel Prickly Pear ett lösskinn och är Bertil egentligen inte alls en gubbe utan ett mjukdjur? ”Hindenburg” är en text som väcker många frågor och problemet är inte så mycket att texten inte ger svar på dem som att den inte medvetandegör bristen på svar.

För visst är litteraturens möjligheter obegränsade och visst går det att skriva fram tidigare okända världar. Men sådana existerar alltid i relation till den utanförstående verkligheten och textens egna villkor.

”Hindenburg” slår mig som alltför regellös. Exakt vadsomhelst kan hända, och just därför blir det också ointressant vad som händer härnäst.

Mikaela Blomqvist
mikaelablomqvist@hotmail.com