Världen som godisaffär

Carina Waern läser Lars Ardelius sista roman.

”Hur kommer det sig att du har ett sådant självförtroende vid unga år? Är det för att du är uppvuxen i Lund?" En fråga som Jan Malmsjö ställde till Måns Zelmerlöv i ”Allsång på Skansen” häromveckan. Inte bara Lunds bildningstraditioner utan också den ungdomsbejakande mentaliteten tycks ha en god effekt på självkänslan.

Denna självmedvetenhet hittar man mycket av i författarveteranen Lars Ardelius sista roman Hippieblues, som lämnades till trycket strax innan han för en månad avled, vid åttiosex års ålder. Huvudpersonen är Nina, tjugoett år, uppvuxen i en villa i Lund med en skönsjungande mor och en forskare i ornitologi till far samt en science-fictionbesatt lillebror. Detta utspelar sig 1973 och USA bombar fortfarande med full kraft i Vietnam. Nina har pluggat konstvetenskap, gått i demonstrationer, deltagit i ett otal politiska diskussioner, hennes föräldrar har skiljt sig och hon bor numera ensam i villan med sin far, som skaffat sig en älskarinna i fru Blom.

Nina bestämmer sig för att utan förvarning göra en utlandstripp och följa flyttfågelstrecken via Falsterbo- Roskilde- Cadiz till Tanzania. Hon vill plötsligt bara försvinna, sagt och gjort; hon hoppar på ett billigt Interrailtåg i Köpenhamn efter några sena kvällar med danska rockmusiker, tar sig till södra Spanien, köper en flygbiljett till Dar es Salaam. På flyget träffar hon finlandssvenska Ida och tillsammans åker de via båt till Bombay.

Väl där sjappar hon igen och efter en ny bekantskap hamnar hon på Nya Zeelands sydspets och inleder en botfärdig korrespondens med sina oroliga föräldrar. Innan avresan från Lund har Nina också påpassligt gjort en överenskommelse med en dagstidning om att skriva resebrev som beskriver flyttfåglarnas rörelser, i vilka hon ljuger om att hennes pappa är hennes ressällskap.

Nina uppträder avväpnande naivt som en hippieerans Candide eller som en kvinnlig Holden på flykt från familjen i ”Räddaren i nöden”. Nina stöter på holländska ungdomar i Tanzania med vilka hon inleder en erotisk triangel. En läser Koranen och vill bli som Muhammed Ali, en annan varnar med bestämdhet för islam som vill döda alla otrogna. Och här skymtar Lars Ardelius religionskritik som var så tydlig i ”Där satan rullar sig i sanden” utgiven 2008 vid firandet av hans 50-årsjubileum som författare.

”Hippieblues” är full av nostalgiska tidsmarkörer; flower-powereran har blivit musealt geschäft. Berättarstilen är kronologisk, realistisk, men Nina framstår som osannolikt dådkraftig och orädd. Alla potentiellt farliga situationer lirkar hon sig ur med en lagom dos bildning; ja, hon framstår som ett slags seriefigur, kanske har hon vissa likheter med de nutida ungdomarna i Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen”, där det knappt finns en paus mellan tanke och handling. Världen är en godisaffär bara att plocka åt sig ur.

Slutligen kommer dock relationen till Ninas i Lund kvarlämnade far visa sig vara ett huvudtema. Faktum är att Gunnar Ardelius – vars farfars bror var Lars Ardelius – i vårens roman ”Friheten förde oss hit”, som handlar om några utlandssvenskar i Liberia i slutet av 60-talet, ger en långt mer djuplodande version av vad som hände när de radikala idealen kolliderade med verkligheten på 60-och 70-talen.

”Hippieblues” är något av en humoristisk och tillrättalagd efterhandskonstruktion, men eftersom jag var med på Interrailtidens pionjärtid kan jag försäkra : det var inte alltid så kul att vara ”on the road”.

Carina Waern
carinawaern@tele2.se