På djupt mänskligt vatten

Dela denna artikel

boken Publicerad 23 augusti 2012 kl. 04:00
  • Per Wästberg.

Crister Enander läser Per Wästbergs memoarer.

Något har förändrats. En ny ton hörs redan i det första anslaget. Takten tycks snabbare. Meningarna kortare. Intensiteten har ökat. Till och med nyfikenheten och behovet att redovisa livets många svåra beslut tycks större. Per Wästbergs fjärde memoarvolym, Ute i livet, skildrar åren mellan 1980 och 1994.

En memoar utan ärlig självrannsakan riskerar att enbart en uppvisning i förträfflighet. Mot den faran väjer sig Per Wästberg med respektingivande envishet. Han vill inte gömma sig. Han vill utforska och skildra med klar blick.

Genom att han genom alla år fört dagbok uppstår samtidigt en märklig och effektfull dubbelexponering där minnet och dagens skrivarjag möter dåtidens krönikör. Känner de igen varandra? Förstår de orden de byter över åren?

Så när Wästberg närmar sig livets smärtpunkter kan han idag skildra händelserna med perspektivgivande relief genom samtida vittnesbörder. När dubbellivet, åren med lögner och svek, upphör och han bekänner för hustrun Margareta Ekström att han under lång tid i hemlighet älskat en annan kvinna och nu ska bryta upp använder han även den bedragnas och förrådas ord. ”Du byggde fasader framför vårt liv och trodde du kunde dölja dig bakom dem… Du var modigare, du hade ett avtal med livet. Men till slut blev du feg, mot din natur – feg mot mig.”

Det kräver mod att i efterhand erkänna missgärningar, ett falskt dubbelliv, felsteg och medvetet tillfogat lidande. Att framställa sig själv som syndare kan dock också vara en pose. Men till den skaran hör sannerligen inte Per Wästberg. Han redogör för de oförrätter och den smärta han tillfogat med en noggrannhet som inte är av det lättköpta slaget.

I sitt internationella arbete och genom sitt engagemang – inte minst som ordföranden för internationella PEN-klubben och chefredaktör med ansvar för kulturen på Dagens Nyheter – träffar han världens skrivande celebriteter och många mäktiga politiker. De passerar snabbt revy. Heinrich Böll och Susan Sontag, Kurt Vonnegut och Wole Soyinka, Nadine Gordimer och Norman Mailer som med uppkavlade skjortärmar är kokett mån att hans musklösa armar ska synas.

Mötena tenderar dock att bli för många, alltför rapsodiska, personerna försvinner snabbt bort efter några karakteriserande ord. Ibland blänker det dock till, ibland av humor. När Wästberg av en tillfällighet möter Joseph Brodsky: ”Han hade aldrig arbetat bättre än i Stockholm för han hade aldrig bott så tråkigt sedan lägret i Sovjet.” Och även svärta kastar sitt mörka ljus som i det mer inträngande porträttet av Zimbabwes president Mugabe: ”Ingen människa har gjort mig djupare besviken, ingen har jag felbedömt som han.”

Men vad som verkligen gör memoaren levande och djupt gripande är dess skildring av författarens egen yttre och inre historia. Här finns dock en märklig tvekan, en återhållsamhet som inte har med falsk ödmjukhet att göra.

Det är som om Wästberg, trots att det är memoarer han skriver, inte finner sig själv fullt ut värd att behandlas med samma inträngande allvar som de människor han mött. Hans förtjusning i hemliga gångar, dolda rum, blindfönster återkommer även i skildringen av honom själv.

Likväl träder en bild sakta fram, som ett fotografi nedsänkt i framkallningsbadet i äldre tiders mörkrum.

Han rör sig ständigt mellan ytterligheterna stillhet och brådska. Tillstånden däremellan tycks han undvika, ja till och med känna antipati mot. Det är en man alltid mitt i steget, på väg eller verksam vid skrivbordet. Ständigt på resande fot världen runt. Ett intryck av flykt är ofrånkomligt, men i så fall är flykten pliktens baksida.

De är i orden han – den rastlöste, oavbrutet verksamme – finner sig själv. Avsnittet ”Läsa, skriva” är också en av volymens verkliga höjdpunkter, nästan lika lysande i sin sammanfattning av ett livslångt umgänge med orden som Lagercrantz lilla bok. ”Jag har sökt ord som stillar ett blodflöde, bildar skorpa och ärr. Men det ges mörklagda områden jag aldrig kommer åt. I den stora diktens hjärta brinner en stark och elakartad eld.”

Per Wästbergs formuleringskonst förför och fängslar; precision parad med en sällsam lyskraft och skönhet som likväl förmår att förbli konkret, fysiskt påtaglig i skildringarna av enskildheterna. Få förmår skriva med samma närvarokänsla, samma sinne för vardagens stillsamma glädjeämnen samtidigt som världens brutalitet och våldsamma förtryck är närvarande i varje smärtsamt andetag.

Memoarerna tillhör en av modern tids främsta och litterärt förnämsta. På ett självklart sätt ordnar de in sig i den stolta traditionen från föregångarna Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz, även om Per Wästberg saknar Tingstens ateistiska förtvivlan och Lagercrantz blixtrande aggressivitet.

Per Wästberg erbjuder i stället oförställdhet och öppenhet, ett aktningsvärt försök att kliva över de gränser som skiljer oss alla åt. Han formulerar det bäst själv: ”Jag skriver inte för att försvara, fördöma eller urskulda min levnadshistoria utan för att slippa vara ensam om den.”

Det är en förmån, berikande och perspektivgivande, att få ta del av den.

Crister Enander

Textförstoring

Ute i livet

En memoar

Per Wästberg

Wahlström & Widstrand

Utkommer i dag

Kommentarer

Boken

Huvudnyheter