Vår snabba glömska

Johanna Gredfors Ottesen läser Jonas Gardells lysande tillbakablick på den tid då unga pojkar lämnade garderoben och aids betydde domedag.

När jag har läst färdigt den sista sidan av ”Torka aldrig tårar utan handskar” ringer jag till min bror, född under åttiotalets sista skälvande andetag, och frågar om han och hans pojkvän någonsin diskuterat HIV eller aids. ”Nej, det pratar vi inte om.”

I deras värld pratar man inte längre om aids, knappast heller om HIV-risken. Det är en sjukdom som framför allt drabbar den som är självdestruktiv, menar han, den som inte bryr sig om att skydda sig och andra. Det beror inte på okunskap. Inte på otur, inte längre.

Men denna, vad man kan tycka, lite naiva historielöshet grundar sig förstås i en händelsekedja som så grundligt satt skräcken för att bli smittad djupt i det kollektiva medvetandet, att vi knappast reflekterar över hur väl vi skyddar oss mot den. Det är lika farligt att strunta i skydd som att spela rysk roulette.

Jonas Gardell har tidigare inte skrivit särskilt mycket om homosexualitet, men när nu första delen av Torka aldrig tårar utan handskar, en planerad trilogi om åttiotalets aidsepidemi kommer ut (de två återstående delarna kommer nästa år), är den utan tvekan startskottet på ett grandiost projekt. Redan i oktober kommer SVT visa en filmatisering av boken i tre avsnitt.

Här tecknas konturerna av en tid som trots allt inte är särskilt avlägsen, men där inskränktheten och moralpaniken hade ett så starkt fäste i samhällskroppen att den ter sig nästan orimlig. Var det verkligen sådär trångsynt? (Ja, är förstås svaret.) Där homosexuella upplevde ett ständigt förtryck, där en persons sexuella läggning kunde vara sjukdomsklassad, en synd och en onaturlighet att alltid brottas med. Och sedan alltså detta, som det tycktes, slutgiltiga straff: ”bögcancern”, gudsstraffet, dödsmärkningen, och den fulaste död man kunde tänka sig.

Gardell anlägger ett social- och sexualpolitiskt perspektiv i detta projekt, men är som vanligt bäst när vi känner igen honom, i relationer och kval, i det djupt allmänmänskliga. I enkla möten och gemenskap. Romanens nav är historien om Rasmus och Benjamin, två unga killar hämtade från Gardells åttiotalspjäs ”Ömheten”, den ena från småortens fördomsfulla instängdhet, den andra från Jehovas vittnens högborg, som strålar samman i huvudstadens anonyma och svartglittrande natt. Rädda, osäkra, men nyfikna och berusade av förälskelse.

Men nog ligger romanens kärna framför allt i det mörka – berättelserna om smusslandet, om det hemliga liv som försiggick på klubbar, pissoarer och i mörka tunnlar. Utan alternativ, andra plattformar för att mötas.

Mörkret ter sig lika kompakt oavsett om det lägger sig i stora sjok över de nakna, fläckade kropparna som kopulerar, eller om det står på post kring de allt mer frekventa notiserna om sjukdomen som ännu uttalas med en viss tvekan, a-i-d-s.

Trots att denna del handlar om kärleken, mötet, det spirande och hoppfulla, det nya och oskuldsfulla, är de instuckna partierna där en man är i färd med att dö i en säng, undangömd på en stängd sjukhusavdelning, ohyggligt starka.

Samtidigt ger typiska gardellska teman som kretsar kring tro, synd och bestraffning ytterligare uttryck för den rigorösa domedagsstämning som vilar över tiden.

Lite synd är det dock att Gardell då och då stövlar in i texten med skolläraraktig pekpinnig research som bryter det fint uppbyggda berättandet. Det är texter som absolut hör hemma någonstans, men kanske inte just här.

För alldeles oavsett aidstemat är detta framför allt en berättelse om frigörelse, om ett gryende uppvaknande och om gayrörelsens första försiktiga stapplande steg ut i det öppna samhällets ljus – en frigörelse som nästan omedelbart skakades av sjukdomen och som kom av sig nästan innan den börjat.

Detta, om något, borde angå och beröra, inte bara dagens gayrörelse, utan oss alla.

Som en påminnelse om hur snabbt vi glömt.

Johanna Gredfors Ottesen
johanna.gredfors@gmail.com