Dans på avgrunden

Marie Norin jublar över Björner Torssons elfte diktsamling "HÜZÜN eller den hopfällbara näsan".

Pukor och trumpeter, idag utkommer Björner Torssons elfte diktsamling, HÜZÜN eller den hopfällbara näsan!

För sju långa år sedan, när förra samlingen "I Den Benkvarn" kom, blev jag mitt under läsning plötsligt rädd att det jag satt och höll i var Torssons sista diktbok. Vad fick mig att tro det? Kan det ha varit för allt det mörker den härbärgerade? Den drunknade systern som alltid funnits där, genom hela författarskapet, plötsligt framskriven med en tyngre, tydligare penna, utsagorna om vad livet ska vara, och slukhålen brådare under oss. Känslan av sammanfattning och slut sprängde hårt genom sidorna Torssons omutligt skeva och svårtyglade leende till trots.

I Torssons nya bok är mörkret av en lugnare, mer melankolisk art. Hüzün är också det turkiska ordet för melankoli – en torssonsk hälsning kan tänkas till Orhan Pamuks rätt så regniga romansidor, för iförd regnblå hüzün kliver en slokörad man in i dikten, och stannar där, kanske inte som vägvisare genom dikten/melankolin, men väl som chaufför, innan han sladdar på sista sidan och kör i diket, så klart, eftersom diket, stupet, avgrunden hela Torssons diktning igenom är den förutsättning livet och dikten har givits: man får planka över så gott det går och med vad medel man hittar.

Att läsa Torsson är aldrig svårt. Kanske för att dikten verkar ha så roligt. Verkar strunta i vad den får och inte får göra. Verkar vara så uppriktigt upptagen av sin egen syssla: att fortsätta, via självlevt och läst, på fladdrig grammatik, ryckigt och skevt, undersöka och berätta om hältans bärighet, harens flykt och den oförställt stigande vingförsedda tyngden i fallet, dansen på avgrunden och symmetrins djupaste orättvisa. En den rasande och djupt solidariska människans poetik.

Någon skillnad mellan läst och levt tycks aldrig uppstå i Torssons text, allt ryms samtidigt; bibelns böcker jämte yngre svensk poesi jämte Kierkegaard jämte re-made Torsson jämte … gränslöst och skamlöst tycks Torssons bibliotek, prövat mot vardagen och nerkokat till dikt som åtminstone för mig blir oerhört användbar. Det är måhända ett konstigt ord, ”användbar”, men sådan har Torssons dikt kommit att bli för mig: text som lär mig tänka. Mindre symmetriskt, mindre konsekvent. Om salar fyllda med bisonoxar, om fläckdjur och utspändhet, ord som alltid vrids lite ur sina lägen och om nödvändigheten av att hitta platser där man inte är sedd.

Kommen hit i recensionen vore det kanske på sin plats med ett välfunnet citat, men att citera ur Torsson är paradoxalt nog ganska svårt. Man fastnar för tvåradingar, ett fragment här, ett där, man pusslar ihop något eget, läser fel, bläddrar tillbaka, glömmer bort sig.

Att läsa Torsson är att kliva in i ett säreget glesbygge snudd på ensamt i den svenska poesiarkitekturen. Man fastnar för rader som: ”Det hjälper inte att de skyndar sig/De kommer fram ändå”, ”Långt borta/hör jag havet, dess remmar, dess vålmar”, ”Kolla på kråkorna/Hur tilltygade/Hur de trasar sönder molnen/Det är för mycket elefanter här/Det är för mycket av allt” och sist men inte minst, tre rader från slutet, om det är den slokörade chauffören eller poeten själv: ”Jag ville säga/Hjälp mig i denna slänt”.

Marie Norin