Jösses flickor!

Dela denna artikel

boken Publicerad 2 september 2012 kl. 04:00
  • Caitlin Moran.

Marie Pettersson har roligt under läsningen av "Konsten att vara kvinna" av Caitlin Moran.

OK, du kan börja med att göra testet, det består av två enkla frågor. Kör ner dina fingrar i brallan och känn efter:

1) Har du slida?

2) Vill du bestämma över den själv?

Om svaret är ja – grattis, du är feminist! Och då är du säkert extra intresserad av att läsa den här texten.

Testet är den populära brittiske journalisten och musikskribenten Caitlin Morans och det återfinns i den bok, Konsten att vara kvinna, som nu utkommit på svenska (i en imponerande översättning av Molle Kanmert Sjölander) och som redan gjort dunder- och braksuccé i England och USA.

Boken är ett slags självbiografiskt feministiskt manifest – ocensurerat, roligt, lättsamt, viktigt – och med den vitsiga krönikörens oomkullrunkeliga känsla för snygga oneliners, heta avslut och uppskruvat bildspråk.

Ibland blir det för bra, boken präglas av krönikeformens utrymmesmässiga brist på fördjupning och faller ibland på eget grepp. Som det där testet du nyss gjorde.

Visst, det var ju kul, men var det egentligen relevant? Vad har din eventuella slida att göra med huruvida du är feminist eller inte?

Här är ett bättre (och till och med kortare!) test:

1) Vill du att rättvisa ska råda mellan människor oavsett kön?

Om svaret är ja – grattis, du är feminist!

Fast det var ju inte lika roligt.

Caitlin Morans lust att underhålla är stor, kanske större än hennes iver att sprida feminismen. Och det blir ibland ett problem. Andra stunder blir det förstås istället just jävligt roligt.

"Konsten att vara kvinna" avhandlar alla upptänkliga aspekter av vad det innebär att just vara (mest vit heterosexuell västerländsk) kvinna.

Det handlar om mens, kroppsbehåring och skönhetsideal, det kretsar kring graviditet, förlossning och rätten till abort och barnfrihet (ordet existerar ju inte ens, medan motsatsen barnlöshet är ett socialt stigma).

Moran bjuder generöst på berättelser ur sitt eget liv såväl som på mer eller mindre kontroversiella åsikter.

Hon vrider fullständigt ur sig själv när hon beskriver sin egen uppväxt i ett kärleksfullt men ruffigt arbetarklasshem i Wolverhampton med en mamma som klämde ut en unge vartannat år (det blev sju totalt) och ett privatliv lika med noll.

Kanske är det barndomens trångboddhet och totala brist på eget rum som gör det enkelt för Moran att dela med sig av intima detaljer kring sexfantasi, onani eller tampongproblem – hon har ju alltid delat dem med ett eller ett par syskon.

Personligen älskar jag de här delarna av boken – när Caitlin Moran är över-gränsen-privat, burlesk och köttig, då är hon som bäst.

Som när hon i en lång utläggning om kroppsbehåring beskriver hur hon själv brukar ligga och dra och fluffa upp sitt (i de flestas ögon alldeles för vildvuxna) könshår till en liten studsmatta för handen.

Eller när hon delger läsaren den ofantliga lycka hon kände efter det att hon gjort abort och därmed inte satt ett tredje barn till världen ("Varenda gång jag får sova en hel natt är jag belåten över mitt val").

I de partierna känns texten faktiskt rätt radikal – i sin totala avsaknad av skuld och skam och blygsel.

Men hand i hand med rättframheten går en viss brist på teoretisk förankring. Morans syn på feminismen, säkert delvis präglad av uppväxten, genomsyrar framställningen: feminismen måste återerövras, den måste vara stridbar och begriplig, den kan inte tassa runt i seminarierum på universitetet och vara allmänt stiff och blyg.

Och framför allt måste den våga handla också om de små frågorna: Caitlin Morans fajter kretsar inte sällan kring rätten till orakade ben, bekväma skor och trosor som faktiskt täcker rumpan. De symboliska detaljerna som i Morans värld utgör porten till den stora skändningen av kvinnokroppen.

Men hon kunde ju lyft blicken ibland utan att krångla till det, hon kunde ju problematiserat mera. Hon kunde ju refererat till fler andra feminister och forskare än husgudinnan Germaine Greer.

Men det är som att hon inte vågar riskera att läsaren ens för en sida eller två tappar intresset (läs gapflabbet).

Mina invändningar till trots har "Konsten att vara kvinna" alla förutsättningar att bli en handfast och rolig feministisk bibel.

Många kommer att känna igen sig, få kommer att avskräckas, några kommer kanske vakna upp, göra det där testet och bekänna sig till en ny religion.

Kanske kommer de till och med smaka på sitt mensblod eller ställa sig upp på en stol och högt deklamera JAG ÄR FEMINIST! som Caitlin Moran uppmanar till.

Strunt samma då om ett gäng öppna dörrar slås in på vägen.

Marie Pettersson

Textförstoring

Konsten att vara kvinna

Caitlin Moran

Albert Bonniers Förlag

Översättning Molle Kanmert Sjölander

Kommentarer

I dag:

Boken

Huvudnyheter