Förlorad kärlek

Hanna Larsson om Henning Mankells barnbok "Katten som älskade regn".

Det är något som händer med Henning Mankells prosa när han skriver för barn. Som om texten tätnar och får ett påtagligt lyriskt drag. Det är tjugo år sedan Katten som älskade regn gavs ut för första gången, samma år som kriminalromanen "Hundarna i Riga" (1992) faktiskt. Men där slutar de gemensamma nämnarna. Långt bort från det deprimerade svenska 1990-tal Mankell beskriver i sina deckare, får vi här tränga in i en sexårig pojkes existentiella funderingar och magiska värld.

Det handlar om Lukas som får en kolsvart kattunge i födelsedagspresent. Katten får heta Natt och blir Lukas stora kärlek och allierade. De leker på dagen och sover tillsammans på natten. Så en dag är katten bara borta. Men Lukas springer gatlopp för att hitta honom: ”Jag ska hitta dig Natt, sa han tyst för sig själv så att ingen skulle kunna höra honom. Jag vet att något hänt. Men jag ska hitta dig. Det lovar jag.”

När Mankell skriver för barn hamnar ofta det ensamma, utsatta barnet i centrum. Även om Lukas lever i någon slags ombonad kärnfamilj, tampas han ändå med den existentiella ensamheten. Barnets blick på vuxenvärlden skrivs skickligt fram, färgad av både misstänksamhet och tillit, närhet och distans. Den komplicerade hatkärleken till en storebror eller vuxenvärldens gåtfulla premisser: ”Det var alltid så i Lukas hem. Först sa pappa Axel någonting, sedan upprepade mamma Beatrice vad han hade sagt.”

I ”Katten som älskade regn” gör bildkonstnären Malin Ahlin debut som barnboksillustratör, och det med bravur. Med en mix av akvarell och gouache, tusch och blyerts gestaltar hon känsligt flera av bokens nyckelscener. Särskilt lysande är uppslaget där Lukas pappa, bland gul-, grön- och blåskimrande trädstammar och ur marken uppskjutande paraplyhattar, tröstar sin son med en fantasi om Regnväderslandet. Där kan Natt springa fritt och lycklig.

Mankell låter oss komma Lukas nära, uppleva hans uppslukande och starka kärlek. Finns det egentligen något så obegripligt som något som aldrig kommer tillbaka? Ett skälvande ögonblick, en tid, en människa, en omöjlig kärlek – en bortsprungen katt. Det här är en berättelse för alla som lever och har levt.

Hanna Larsson
hanna.larsson.frilans@gmail.com