Malmös mystiska världar

Björn Gunnarsson läser Nene Ormes "Särskild".

Hon heter Udda, och hon är ”sär”. Genom sina sanndrömmar får hon kontakt med den ”sära” världen. Det dialektalt skånska ”sär", som Nene Ormes använder flitigt i sin fantasyserie De sära, betyder inte psykiskt sjuk. I stället är det benämningen på allsköns ockulta förmågor, som att skifta hamn, tidsresor och spådomsförmåga. Ormes skriver urban fantasy, och staden som består urbaniteten är Malmö.

Nog för att det finns en del troll och kufar i det verkliga Malmö, men det slår förstås inte ett orakel på toppen av Turning Torso. Den byggnadens projektering innehöll visserligen en del spådomar av tvivelaktigt slag, men något verkligt orakel har den nog aldrig härbärgerat. Staden är den vanliga yta under vilken parallellvärlden utvecklas. Ibland bokstavligen: tunnlarna under Triangelnstationen är inte bara vad de ser ut att vara. Den parallella verklighetens sociala liv är dock inte så olikt den reella: även här dominerar revirstrider och gängbråk.

Men Nene Ormes har inga uppenbart politiskt-allegoriska syften med sin berättelse. Utom möjligen då att en psykolog visar sig vara en skurk. När Udda först upptäckte sina gåvor, i debutboken Udda verklighet, klassificerades hon som psykiskt sjuk. Men öververklighetens folk tog henne snabbt – bokstavligt – under sina vingar, och hennes utbildning i särhet fortsätter i den nya boken Särskild. Den onda Magret fortsätter sina storhetsvansinniga anslag, och oraklet i Torson blir Uddas Mästare – alla hjältar måste ha beskyddare i sin kamp mot ondskan.

Genremarkörerna är många. Udda är en gränsgångare mellan vanligt och särt, och gränssnitten mellan världarna utgör en viktig del i spänningsfiktionens grepp. Givetvis finns här också en lössläppt karneval som ställer hierarkierna på ända; inte så överraskande är det Malmöfestivalen. Som vanligt i sådana här sammanhang finns det också en dubiös organisation som har till uppgift att övervaka parallellverkligheten så dess medlemmar inte ställer till oreda i den reella ordningen. Med andra ord blir alltför uppenbara.

Nene Ormes behärskar alla genregrepp, så bra att de ibland tenderar att bli självändamål. Spänningen är inte gastkramande, mera som ett okomplicerat fredagsmys med lite softcore-erotiska fantasier, gatuslagsmål och misshandel som pikanta inslag. Det mesta är enligt mallen. Som om det fantastiska i sig blir viktigare än intrigen.

Björn Gunnarsson
bjorngunson@hotmail.com