Hem ljuva hem

Johanna Gredfors Ottesen om Christel Kvants romandebut "Resan till Ribston".

Christel Kvant är en livsstilsjournalist för vår tid. Hon har, vid sidan av en rad böcker om trädgård, skrivit den fina Augustnominerade essäboken ”Trädets tid” 2011 som på ett skarpsynt sätt berättade om drömmen att ta hand om och respektera det anrika och vackra, men också om strävan att ordna det vildvuxna och mota bort det oönskade och fula.

Sådan är också hennes skönlitterära debut Resan till Ribston: mer än något annat rör den sig kring drömmen om det välborna livet, bortom fulheten.

Här skriver Kvant en exakt redogörelse för den välmående medelklasstillvaron, där plommonträden alltid ger ett överflöd av frukt och där relativt futtiga problem som kajor i skorstenen och fult kakel i köket blommar ut till små ångestframkallande dramer.

Upptakten är ett prydligt pärlband av medelklassmarkörer – handlingen kretsar kring drömmen om ett vackert hem, jakten på en lyckad karriär, en ständig oro snarare än riktiga problem och konsumism som ångestterapi.

Men medelklassens ständiga skuldtyngdhet är något av vår tids melodi. Därför krävs det någonting extra – ett nytt perspektiv, ett annorlunda anslag – för att göra det intressant, och det lyckas Kvant inte riktigt med.

Det beror framför allt på att allting är det förväntade – inte en enda överraskande vändning eller pikant brytning står att finna i romanens första hälft.

Nej, trots små kuggar i hjulet, med en svajig karriär, en krånglande svärmor och en svår omställning för bokens Gunilla där hon själv plötsligt finner sig i den otacksamma svärmorsrollen, tar handlingen inte fart utan puttrar länge på i samma jämntjocka tempo.

Men någonstans i mitten av texten fylls romanen sakta med mer substans och komplexitet. Det blir faktiskt drivet, med bra tempo och rytm, och plötsligt tilltalas jag av samma prydlighet som jag tidigare stört mig på.

Den lite petiga och omständliga ton som Gunilla redovisar händelseförloppet med motsvarar exakt den fyrkantiga tillvaro hon befinner sig i.

Men, det räcker inte riktigt. Kvant har ett fint öga för detaljer och en skarpsynt iakttagelseförmåga, men i sin iver att skildra klassmotsättningar och klassresenärens ständiga skuld staplar hon anekdoter snarare än bygger handling, fyllda av klichéer och hårddragningar, och i porträtten ligger de olika klassrepresentanterna farligt nära att bli trista stereotyper.

Då blir det faktiskt lika tillkämpat som det ändlösa hav av trasmatteklädda, vitsåpade golv som breder ut sig i reportage efter reportage om alla dessa hem, sorgligt likriktade genom sina ägares ansträngningar att skapa genuin, unik charm.

Johanna Gredfors Ottesen
johanna.gredfors@gmail.com