Broderi i Bari

Khashayar Naderehvandi om Nicola Lagioias "Allt kommer tillbaka".

Den namnlösa berättaren i Nicola Lagioias Allt kommer tillbaka är en ung, välutbildad man runt 30. Han har ett gott liv, ett tillfredsställande jobb och med jämna mellanrum korta sexuella förbindelser. Men han lider av en stor tomhet och plågas av återkommande gråtattacker. Till slut bestämmer han sig för att åka tillbaka till sin barndomsstad, Bari i södra Italien, prata med gamla vänner och bekanta och försöka pussla ihop en bild av hur det egentligen var under de där viktiga åren i livet när han gick på gymnasiet.

Det är framförallt där läsaren befinner sig boken igenom, i Bari, slutet av 80-talet. Ekonomin blomstrar. Samtidigt flödar heroinet i förorten Japigia och de nyrika exploaterar landsbygdens fattiga. En generell västerländsk kultur har på allvar börjat tränga ut det särpräglat regionala: dialekterna försvinner, humorprogrammen på TV blir råare. Fäderna drivs på blint i jakten på mer rikedom och mer makt.

”Allt kommer tillbaka” skulle ha kunnat vara en bok om klassmotsättningar och klassresor. Den är upplagd för det, inte minst genom de samband som ställs upp mellan entreprenörer, arbetare och maffian – liksom att den ständigt påminner om de sår som klassresor lämnar i människor.

Istället har det blivit en bok om hur de ungas framtid har glömts bort av föräldragenerationen. Det är där motsättningarna och konflikterna finns, mellan generationerna. Perspektivet i boken är lika mycket individens som kollektivets, det vill säga ungdomarnas. Språkligt gestaltas detta genom att ”jag” ofta och sömlöst övergår till ett ”vi”.

Klasskamraternas relationer till sina fäder är i olika grader fientlig. De har vitt skilda historier och vitt skilda öden men på sina olika sätt driver de omkring i staden med en känsla av att världen är ur led. Och något är faktiskt ur led – av samma anledningar som de flesta som inte varit med om den ekonomiska boomens framsida alltid har vetat: möjligheten att klättra upp för klasstegen bygger på exploatering av nya periferier. I “Allt kommer tillbaka” är det inte bara förorten Japigia som är våldsdrabbat eller landsbygdens gamla broderande gummor som är exploaterade, utan även en hel generation av unga människor befinner sig i skuggan av den blomstrande ekonomin. Att berättaren och hans vänner, trots att de är barn i ny- och gammelrika familjer, börjar känna sig som mest hemma tillsammans med heroinisterna är en helt logisk följd av detta.

Språket är flödande och kronologin framåt består i själva verket av mängder med tillbakablickar. Texten påminner om ett broderi med raka stygn, sådana som för varje stygn i en riktning motsvaras av dubbla längden åt motsatt riktning på tygets baksida. Figuren leder tanken till landsbygdens brodöser, de som talar på en dialekt som berättaren inte riktigt förstår och som innan 80-talet är slut försvinner.

Språket är tungt av sorg, av tomhet, och ibland känns det som om berättandet sker i en spökstad. De som i ungdomen stod varandra nära är nästan främlingar i vuxen ålder. “Allt kommer tillbaka” är en vackert skriven roman om samhällets fula sida. Den har försonande drag men är ingen försoning i sig.

Trots att berättelsen utspelar sig i 80-talets Bari säger den en hel del om samtiden, också den svenska.

Khashayar Naderehvandi