Den långa flykten

Han ville nå friheten men slets mellan lojalitet till familjen och det egna livet. Olle Svenning läser boken om Torgny Sommelius, arvtagaren till Helsingborgs Dagblad som valde att gå sin egen väg. Men som dog i en flygolycka på Trinidad 1963.

Grundberättelsen är ett familjedrama och det handlar om död, flykt, affärer, kärlek, makt och politik. Huset Buddenbrock är förflyttat från Lübeck till Helsingborg. Släkten heter Sommelius.

Tidpunkten då framgången börjar övergå i tragedi kan ringas in. Den inträffar den dag äktenskapet mellan Ove Sommelius och Khaia (Katja) löses upp. Ove är stadens tidningskung; han styr över Helsingborgs Dagblad. Katja antas, något mystiskt, vara av rysk adel. Tiden är svår, andra världskriget pågår. Helsingborgs Dagblad orienterar sig mot Tyskland; hur långt anpassningen går är oklart. Direkt nazipropaganda avvisas av Sommelius. Antisemitismen slår ändå rakt in i äktenskapet: Kanske är Khaia judisk.

Skilsmässan blir dramatisk, bitter och oförsonlig. Paret förnekar och förskjuter varandra.

I den miljön växer Torgny Sommelius upp. Han är den givne arvtagaren – inte äldst av syskonen men arvsrätten styrs av könet och han är pojke.

Tomas Löfström berättar i sin svindlande, detaljrika, massivt tjocka och inkännande biografi Den siste resenären om Torgnys korta, dramatiska liv och om hans många försök till flykt. Löfström, en världsresenär som Torgny, vill berätta om mannen som flydde från kraven, från framtiden, från sig själv, som ville upptäcka världen som vore den ny, som hade ett avtal med livet men som inte skrämdes av döden.

Torgny beskrev sitt eget jag som ett söndersplittrat fängelse där han var sin egen fångvakt. Hans liv var, som alla andra människors unikt, hans erfarenheter och ångest delades däremot av hans generation, av 50-talisterna.

Torgny, född 1928, läste beat-generationens texter, särskilt Jack Kerouacs och han repeterade oändligt många gånger Hemingway. Han for som Stig Dagerman, strax efter krigsslutet, till det sönderbombade Tyskland och han förfärades. En tid sökte han sin tillflykt till Paris, lockad av jazzen och existentialismen. Han mötte den livssynens främsta uttolkare: Juliette Greco. Senare intervjuade han existentialismens främste skapare Jean Paul Sartre. Kvinnorna följde Torgny på resorna, ibland var mötena korta och tillfälliga. Men kvinnorna fanns alltid nära honom.

Torgny ville uppnå friheten men slets mellan lojaliteter till familjen och det egna livet. I Lund skev han en akademisk uppsats om Birger Sjöberg, visdiktaren och författaren som ständigt måste välja mellan journalistiken och litteraturen. Sjöberg var journalist i Helsingborg och han var Oves favorit.

Torgny reste till Francos Spanien och såg nöden: Jag slutade skåda naveln och blev social, skrev han. Helsingborgs Dagblad var välvilligt till den spanske diktatorn.

Löfström beskriver annars Torgny Sommelius som en person utan tydlig politiskt tillhörighet, dock alltid misstänksam till det diktatoriska. Hans flykt var ju en jakt efter frihet. I sin första reportagebok skriver Sommelius om Jugoslavien, landet som styrdes av Tito. Jugoslavien betraktades, åtminstone av folk ur vänstern, som ett slags frihetligt föredöme: Socialistiskt förvisso men oberoende av Sovjet och på väg att etablera ett slags decentralistiskt socialism, styrd av arbetarråd. Sommelius stannade länge i landet, reste intensivt, byggde osannolikt täta och betydelsefulla kontaktsystem. Han behöll sin skepsis men tyckte sig iaktta en frihet som gick utöver den som rådde i Sverige.

BLM-redaktören Daniel Hjort lägger märke till att Torgny ständigt jagar sig själv. Han försöker skriva dikter, men blir refuserad. Kärleksaffärer bryter samman, oftast bär han huvudansvaret. Han vill bort från pappas tidning men kan inte motstå ett nytt erbjudande; han får ta över Kvällsnytt, en tabloid inom HD-koncernen. Kvällstidningen passar hans splittrade personlighet. Å ena sidan skötte han stenhård lokaljournalistik och glädjefylld gemenskap med Stålfarfar (Den 66-årige Gustaf Håkansson som cyklade Sverige runt) och å den andra sprutade han ur sig egna, avancerade kulturartiklar.

Tidningen överlevde inte, Torgny flydde på nytt. Han reste i Algeriet, mötte befrielseledaren Ferhad Abbas och intervjuade fransmän som levde i naiv tro på kolonialismens överlevnad. Resan blev betydelsefull; Sommelius närmade sig en antikolonial övertygelse. Det är den som hjälper honom fram under den ohyggligt ansträngande resan i Asien, 62 500 kilometer med bil från Helsingborg till Nordafrika, Libanon, Syrien, Irak och Iran.

Löfström, som vet hur det är att resa, förmedlar plågorna: Hettan, vattenbristen, den söndertrasade bilen, hotande överfall, ensamhet. Sommelius söker ofta just ensamheten, men uthärdade den aldrig.

I Herat i Afghanistan finner Sommelius frid och något av lycka. Han iakttar människors självkänsla. Så var det för hundra år sedan, före industrialiseringen och kolonialiseringen, skriver han. Omvärlden, särskilt den imperialistiska, kapitalistiska, måste hålla sig borta. Bistånd är, i alla former, förkastlig. Han blir antiamerikan. Jag har svårt att se Sommelius som socialist; han intar snarare en idyllisk-romantisk hållning. Han hyllar det förflutna, det ursprungliga.

Från Indien skriver han de absolut vackraste texterna, de handlar om landets färger. Indien är kolorerat ”men av alla Indiens färger skall jag alltid minnas Delhis plötsliga blå skymning.”

Sommelius beskriver sig som en ”krokofant”, en som försöker binda samman reseskildring och romankonst. Han vill se en förening av jaget och världen. Han lyckas i några få fantastiska texter. Men, som Löfström visar, litar han inte riktigt på sin förmåga. Han jagar för ofta litterära förebilder, målar för svulstigt och använder symboler och metaforer som står i vägen för berättelserna. Ibland parodierar han, kanske omedvetet, reseskildrares anekdotiska historieskrivning: tigerjakter, möten med egenartade maharadjor med leksakståg i silver. Han lägger ut spår som han aldrig orkar följa: Vad ville han Olof Palme? Varför måste han håna filmaren Arne Sucksdorff?

Efter den stora resan i Asien kommer tre böcker, ibland hyllade som lysande litteratur: originell, lyrisk och personlig. Men det blir inget mer av riktig betydelse. Resorna till Rivieran och Rom består mest av rutinartade reportage, anpassade till Vecko-Journalen och aningen färgade av La Dolce Vita.

Torgny Sommelius slår sig ner i Hittarp, försöker skriva, åker på föredragsturnéer med diabilder. Han kör sin vita sportbil och raggar unga kvinnor, ofta tonårsflickor. ”Varför söker du ingen jämlike”, frågar en av flickorna.

Ja, varför gjorde han inte det? Hade det med underlägsenhetskänslor att göra? Berodde det på att han var bisexuell, som hans unga fru påstår? Var det mönstret från familjen: den starke auktoritära fadern och den undergivna omgivningen?

Löfström letar, gräver fram, intervjuar och förvandlar Sommelius till kontinent för en upptäcktsresande. Det är ett storartat arbete, men han kan bara antyda svar om Torgnys gåtfulla personlighet.

Torgny Sommelius skulle kanske komma tillbaka till tidningen. Pappan anropade och förklarade att han inte orkade ensam så mycket längre. Men först måste det stora provet genomföras.

Torgny skulle bli Atlantflygare, sväva i ett plan över den väldiga amerikanska kontinenten. Han förberedde sig och tog flyglektioner, om än i måttlig omfattning. Han köpte sitt Cessnaplan, ett ganska eländigt exemplar. Torgny fick under tiden en vän på Trinidad, skådespelaren Erik Strandmark som bodde där med sin hustru. Sommelius tog ansvar för familjen och blev delaktig i Trinidads kultur. Derek Walcott, poeten och Nobelpristagaren var en av vännerna.

I januari 1963 skulle Sommelius och Strandmark ta sitt stora språng ut i rymden. Flygningen blev kort, planet exploderade på marken och båda omkom.

Den långa flykten var förbi.

Torgny Sommelius hade bara hunnit bli 34 år.

Olle Svenning är författare och journalist, mångårig medarbetare som utrikeskrönikör och ledarskribent på Aftonbladet.

Fotnot: På torsdag 13 september har en fotoutställning vernissage på biografen Röda Kvarn med Torgny Sommelius resefotografier. Samma kväll samtalar bokens författare med Sören Sommelius om hans bror Torgny.

Olle Svenning