Från samlivets bakgårdar

Jenny Högström om Åsa Ericsdotters roman "Äktenskapsbrott".

Det är ingen jungfrulig mark Åsa Ericsdotter beträder med sin nya bok Äktenskapsbrott. I synnerhet inte i förhållande till sitt eget författarskap, med titlar som ”Kräklek” och ”Oskyld”. Men vad gör det. Hennes sätt att fånga komplicerade begärsrelationer människor emellan, att mycket kort och koncist, med exakta formuleringar och detaljer, teckna dess konturer – gör den ändå lika fängslande: ”Otrohet, det börjar språkligt, man säger ”din fru” istället för ”Karolina”, neutraliserar henne. Efter ett tag existerar hon bara som titel, det är då man kan börja förråda henne.”

Det prosalyriska har Ericsdotter, meddelar förlaget, liksom i förra boken ”Svårläst”, tagit med sig in i romanens form. Men vad betyder detta ”prosalyrik” egentligen i sammanhanget? Eller ”roman”?

Ericsdotter arbetar med en suggestiv, minimalistisk men också ytterst realistisk stil. I korta stycken frammanas en modern begärshistoria, där duet och jaget dock inte är de parter som är involverade i det äktenskapsbrott det nu är fråga om, denna allt uppslukande passion som inte skyr några medel, utan ett förgånget.

De är två före detta älskande, där duet, en man, efter att ha bedragit sin fru i två års tid samtidigt som de har fått barn, berättar om sin passionerade affär med en annan kvinna, som också är gift. På så vis blir hans gamla partner in crime återigen hans medbrottsling, men denna gång motvilligt.

För visst har hon lyssnat många gånger förr, när han berättat om sina affärer. Men detta är annorlunda. För det första känner hon sig sviken för att han inte berättat för henne – den förmodat invigda – förrän efter två års tid. Men hon tycker också att han går för långt. Alldeles för långt.

Affären tycks nämligen inte vara av övergående karaktär utan tar allt mer komplicerade turer och vändningar. Han ingår något slags rituellt äktenskap med den andra, verkar inte ha några planer på att sluta träffa henne och skyr heller inga medel för att göra det, fru och småbarn till trots.

”Men det här gick ju också”, som han utbrister, liksom berusad av sin egen skicklighet i att upprätthålla lögnen. Som att det lika mycket var den han går igång på.

”Du sköter det exemplariskt, vänsterprasslet. Man skulle kunna säga yrkesmässigt.”

Kanske är det detta med barn som är droppen. Dels att han numera är småbarnsförälder. Men att han nu tänker skaffa barn med älskarinnan också.

”Nu är det ingen lek längre, det är så du säger, jag fattar inte: Vad menar du?”

Medan han verkar tro att han kan göra vad som helst. Rena rama hybris.

Åsa Ericsdotter är ingen romantiserande berättare. Istället: saklig och lakonisk, när hon lägger orden i munnen på sin berättare, som i sin tur beskriver sitt äktenskap (förutom det (försumbara?) faktum att de ”redan älskar varandra”) såhär: ”Med åren tillkom andra intressen i det, pengarna, hunden. Eller vanorna, bara det.”

Brutalt och obönhörligt erbjuder således ”Äktenskapsbrott” några moderna fallbeskrivningar ur samlivets historia, eller kanske från dess bakgårdar. Den ringar in hela otrohetsförloppet, hela galenskapen, hela lögnen, metoden, njutningen, förfallet.

Synd bara att upplösningen känns så konstruerad i förhållande till resten, som redaktör hade jag alla gånger bett Ericsdotter att skriva om. Och dessutom avslöjas den redan på bokfliken. Detta förtar läsupplevelsen rätt rejält.

Men i övrigt är det inte helt konstigt att jag kommer att tänka på Ingmar Bergman, och på Jarl Kulles fabulösa replik i slutet av ”Sommarnattens leende” som liksom summerar det moderna samlivets krav och utmaningar.

Där har nämligen äktenskapslöftet uppdaterats till följande variant: ”tills den eviga gäspningen skiljer oss åt”.

För vem vill leva i en gäspning nuförtiden?

Det vore ett öde värre än döden.

Jenny Högström
jenny.hogstrom@hd.se 042-489 91 40