Monstret och musiken

Crister Enander om Michael Edenborgs roman "Mitt grymma öde".

I en tid som hyllar överflödet, som tillber det svullna och mustigt makabra, det ymniga och bombastiska, i denna barockens strävan och längtan efter att nå bortom omåttligheten och finna en väg fram till den direkt drabbande konsten lever han. Han föds i Halle 1685 och hans namn är Georg Friedrich Händel.

Carl-Michael Edenborg romandebuterar – igen, måste väl tilläggas efter de egensinniga böckerna under pseudonymen Gunnar Blå. Men denna gång sker det under eget namn och hans roman Mitt grymma öde handlar om Händel.

Det är ett fascinerande porträtt som Edenborg tecknar, levande, frustande, och samtidigt sorgligt och starkt präglat av epokens ideal och föreställningar.

Händel pendlar mellan megalomani och själväckel; kastas närmast viljelöst från förryckt storhetsvansinne ner till en psykets dypöl av klibbig självbegabbelse och hånfullhet. Den hårde faderns straffande hand tycks rent psykiskt följa Händel långt upp i åren liksom att hans mor då och då kröp ner i hans säng och förgrep sig på honom.

Han blir inte fri. Inte ens hatet hjälper honom. Han blir snarast sin egen fånge.

Händel är, som alla kompositörer vid denna tid, en sorts handelsresande i musik. Varan är han själv, hans begåvning och förmåga att skapa undersköna operor och oratorier. Köparna är furstar, kungar och rika adelsmän. Händel reser från Halle till Hamburg vidare till Italien – där han vistas i Florens, Rom, Neapel, Venedig – och via det kurfurstliga hovet i Hannover hamnar han till slut i London som blir hans nya hemstad. Själv blir han till slut även engelsk medborgare och avlider i sitt hus på 25 Brook Street år 1759.

Det är ingen vacker man. Händel är fet och frånstötande, saknar varje ansats till hämmande begränsningar, enbart hovens krav på etikett och vedertagna umgängesregler får honom att föra sig och uppträda som det förväntas.

Kärlek tycks inte intressera honom. Allt tror han sig stå över. Han är större och hans geni mäktigare än något världsligt. En gud är han lik. Så ser han på sig själv. Med sin musik vill han bokstavligt tvinga människorna på knä. Han vill härska och behärska och han vill vinna varje strid med toner som betvingar varje invändning.

Men detta är inte enbart en berättelse om ett halvförryckt musikaliskt geni och den väldiga ensamhet som omger honom. Så enkel är inte Edenborgs roman. Den har många bottnar. Händel är tveklöst ett monster. Han vill vara ett monster. Musiken är hans väg, hans kall och tillika hävstång för att ta sig upp i världen. Sexualiteten och skaparkraften är förbundna med varandra i en ohelig, närmast blasfemisk enighet där det ena knappt går att skilja från det andra.

Koppling mellan sexualitet och skaparkraft, inte minst genom Händels mångåriga impotens, hanterar Edenborg med stor skicklighet och ett känsligt psykologiskt skarpsinne. Monstret är en skapare av musik för änglar. Och han är i allra högsta grad själv medveten om det.

Händel hatar att vara nära andra människor, särskilt kvinnor. De är påträngande, äckliga, frånstötande. Deras unkna dofter och brist på förståelse, deras inskränkthet och totala oförmåga att inse hans storhet fyller honom med en bottenlös avsky. Han åtrår män. Hans stora sexuella passion är kastrater, inte minst den pojke han själv en gång i Florens sett snöpas, Domenico Annibali. Dennes alltmer intorkade och skrumpna testiklar bär han livet igenom med sig närmast hjärtat i ett vackert etui. De ger honom kraft och inspiration. Kanske är Händel, trots allt, förmögen att erfara kärlekens kraft?

Den enda måttstocken på sin begåvning Händel annars erkänner är guld och mynt. Hans girighet erkänner inga gränser och överträffas måhända enbart av hans äregirighet.

Tankarna går till ”Molza. Älskaren”, en av Torbjörn Säfves främsta historiska romaner, och med en gnutta våld skulle Edenborgs bok lätt kunnat heta ”Händel. Hataren.” Den äger även visst släktskap med Niklas Rådströms ”Månens anförvant” om librettisten Lorenzo Da Ponte.

Men Edenborg har en egen och originell berättarröst. Och det är en ynnest att i hans sällskap få beträda barockens tid och få den skildrad genom Händels inte så litet förvridna och absurda perspektiv. Ty lika mycket som det är en roman om en av de stora kompositörerna är den även en brett anlagd fresk av denna omättliga tid, denna ohämmade och av överflödet besatta epok.

Edenborg skriver med en laddad och intim intensitet, språket skapar liv och konturskarpa bilder på ett sätt som övertygar och inger läsaren en förvånansvärt klar föreställning av och känsla för barockens märkliga ideal och värderingar. Kort och enkelt uttryckt: Jag är imponerad. Dessutom måste jag härmed bestämt utfärda Augustvarning.

Crister Enander
enander@kajen.com