Nina och djuren

Marie Pettersson läser om hästar, män och andra djur i Nina Lekanders liv.

"Jösses, jag blir mer och mer lik Ulf Lundell ju äldre jag blir och ju längre jag bor ensam på landet" utbrister Nina Lekander i sin nya bok Hästar, män och andra djur. Och det ligger någonting i det. Boken rymmer en hel del bittra, hämndgiriga, lätt snarstuckna utvikningar av den typ som Ulf Lundell brukar lägga i munnen på sina protagonister. Men medan buttergubbarna oftast går på om kvinnor och natur skriver Lekander istället, som ju titeln också anger, om män och djur.

Boken är svår att genrebestämma. En dagbok, tankebok, debattbok, bekännelsetext, skilsmässouppgörelse; jag blir inte riktigt klok på den. Kanske är den (minst) två olika böcker, bara löst och lite tillspetsat sammanfogade i en klatschig titel? En som handlar om vårt förhållande till djuren och hur det förhållandet står i dialog med relationen mellan män och kvinnor. Och så en som handlar om Nina Lekanders privatliv. Hennes förläggare (ja, boken är i process, skriven i ett sorts nu) är uppenbart mest intresserad av det sistnämnda spåret och ber henne tona ner "djurrätten" och istället brassa på med personliga uppgörelser. Något som Nina Lekander för all del inte verkar ha några problem med, och hon är bitvis både rolig och relevant när hon kastar sin skit.

Hon är så in i xx trött på manssamhället och dess "monogama art av gubbar vars tankar man kan läsa i varje enskilt ögonblick". Hon har skilt sig "från hela heteroskiten" och kommer istället och modigt nog mer eller mindre ut som frigid: "Huga, vad jag är okåt nu för tiden!" fräser hon och ser kroppens ointresse som en "retroaktiv feministisk vrede gentemot en stor mängd pojkar och män" snarare än som en effekt av klimakteriet. "Det oräkneliga antal som jag har knullat med på deras villkor: stånd, förspel, penetration, ejakulation".

Först ut på galgbacken är exmannen och Eldkvarnmusikern Claes. Som hon lämnat i tristess och som därefter skaffat sig en ung flickvän och dessutom det barn Nina och Claes aldrig fick trots mångåriga försök, vilket förstås eldar på den ilska som hon i och för sig förnekar i boken. Hon hänger ut honom. Hon outar hans tillkortakommanden, hon hånar de bebisbilder han skickar med ett lakoniskt: "Intresseklubben". Hon raljerar över hur lite hon saknar honom: "... han gör sig samtidigt egendomligt bra som tomrum. Hans frånvaro klär honom och passar mig nog ganska perfekt." Det är uppfriskande brutalärligt (hon hänger ju trots allt framför allt ut sig själv, eller det "jag" som hon numera betraktar som en "artefakt, en antifaktiskt och litterär konstruktion"), stundom sorgset och uppenbart obearbetat, då och då mest långtråkigt, insnöat i diverse detaljer som inte rör några andra än (konstruktionerna) Nina och Claes.

Bokens andra spår handlar alltså om djur. Mest om hästar och om behovet av en ny syn på hästsport och ridtjejer, en syn som tar avstånd både från det alltför sockersöta (hästar ger tjejer moderskänslor) och från sexualiseringen av kvinnan och hennes häst. Men också mer allmänt om förhållandet djur-människa och om den speciesism som genomsyrar vår syn på djur.

Nina Lekander söker ett hållbart förhållningssätt till de djur hon har omkring sig – den älskade hästen Allegre, katterna Toril och Moi, och så alla de djur som hon ju faktiskt käkar upp. Hon betraktar djuren som moraliska varelser – ändå håller hon dem i fångenskap eller doppar dem i sås. Går det att leva i den paradoxen? Hon letar i böcker och teorier efter bra argument för sin egen livsstil, men hittar till sist ganska få. Ändå framhärdar hon i sin rätt att äga och använda djur. Hon vänder sig till feminister som Lynda Birke och Donna Haraway, hon brottas med Jonathan Safran Foer, hon finner filosofisk tröst hos Torbjörn Tännsjö.

Hon söker sig till ekofeminismen och dess teoretiserande av sambandet mellan feminism och djurrätt, och någonstans här korsas bokens två spår, två förtryckta grupper möts, det personliga blir politiskt. Och Nina Lekanders förläggare blir, liksom jag, allt mer intresserad av ridning som fenomen.

Marie Pettersson
mariepoesi@gmail.com