Ingen är som Margot

Gunnar Bergdahl om Bengt Ohlssons hyllning av Margot Wallström.

I en morgonsoffa nära dig har den senaste månaden författaren Bengt Ohlsson och politikern Margot Wallström suttit och tillsammans lagt ut texten om sin ömsesidiga uppskattning och respekt, om hur svårt det är att läsa om sig själv, om att vara en fluga på väggen och inte i ansiktet, om DET LILLA LIVET och DEN STORA VÄRLDEN.

Anledningen är att nämnde Ohlsson har skrivit en beställningsbiografi inför Wallströms hemkomst efter sina år som EU-kommissionär och FN-sändebud.

Marknadsföringen av marknadsföringen har varit monumentalt framgångsrik. Jag har för länge sedan tappat räkningen på inslagen i samtliga möjliga teveprogram, från "Babel" till "Aktuellt", och samtliga tänkbara dagstidningars helgmagasin.

Ständigt samma trevliga frågor, ständigt samma trevliga svar. Effekten har varit närmast nordkoreansk.

Kombinationen av hon som "alla" ville skulle frälsa en ideologiskt vilsen socialdemokrati i ledarkris och en Augustbelönad författare som nyligen skrivit sig rakt ut ur samtidens politiska sammanhang är uppenbarligen journalistiskt oemotståndlig.

Resultatet av Ohlssons effektuering av beställningen är en liten bok med den lika talande som uttömmande titeln Margot.

Ty detta är en privat bok. Föga överraskande passar detta Ohlsson. Han är skickligare med orden än med tankarna när han hänger med Margot i villan utanför Karlstad, i den västerbottniska hembyn eller i våningen i New York med utsikt över Central Park.

En sak är säker: Om politik handlar det inte. Snarare ser texten ut som en utkavlad och mer välskriven variant av alla de där marknadsföringsintervjuerna som planmässigt genomförts inför dagens boksläpp.

Det är närmast svindlande att läsa en biografi om en politiker som så lite handlar om politik. Att jag läser den samma vecka som jag oavbrutet hamnar i samtal och diskussioner om den aktuella dokumentärfilmen om Olof Palme gör saken än mer iögonfallande.

Wallströms politiska insatser är svårtydda. Hon gjorde SSU-karriär, var kompis med Mona Sahlin och Anna Lindh och var visst en ung civilminister under Ingvar Carlsson.

För egen del minns jag henne som kulturminister på mitten av 90-talet. Ingen lätt uppgift att efterträda Bengt Göransson som företrädare på kulturområdet. Allra minst eftersom Wallström utlokaliserade kulturdepartementet till Karlstad. Här hittar förstås Ohlsson och Wallström ett gemensamt hatobjekt; det svenska kulturlivet som då som nu kännetecknas av "missunnsamhet, småaktighet och ankdammsmentalitet". Ohlsson måste ha njutit av att putsa på meningsfrändens formuleringar.

Sedan blev hon EU-kommissionär. Är det någon som minns vad hon åstadkom?

Det handlade visst om miljöfrågor i en tid då starka krafter envist försöker förvandla klimathotet till en dagssländefråga och handel med utsläppsrätter är lösningen. Åtminstone det här året.

Sedan 2010 har hon, fram till nu, haft "ett toppjobb", som det brukar heta, som FN:s särskilda representant för att bekämpa våld mot kvinnor i Afrika. Naturligtvis något oerhört angeläget.

Är jag ensam om att reta mig på att så fort en svensk är verksam i världen förväntas vi förvandlas till hejande blågula fans på läktaren? Och analyser av vad som faktiskt har åstadkommits ersätts av idolporträtt i svensk media. Bildt i forna Jugoslavien, Hans Blix på FN-jakt efter Saddams massförstörelsevapen, Jan Eliasson, Cecilia Malmström...

Hela det roterande EU-ordförandeskapet är en listigt uttänkt metod för utnyttja denna levande nationalism i en alltmer global värld.

Utmed med dessa mediala upptrampade stigar väljer Ohlsson därför att i sin lilla tunna biografi spränga in återkommande citat från en FN-rapport. Den handlar om fruktansvärda övergrepp på kvinnor i september 2009 i Guineas huvudstad Conakry.

Tanken är att vi ska förstå Margots djupa engagemang och känna oss trygga med att det är en svensk, dessutom en jämställd kvinna, som tar detta problem på allvar.

Att Ohlsson är djupt imponerad av Wallström står utom allt tvivel. Imponerad, eller rent av förälskad?

Boken sista rader är under alla omständigheter ett under av underdånig beundran:

"Efteråt hölls det tal. Idel knarriga FN-höjdare. Och så Margot.

När vi applåderade talet såg jag mig omkring i salen, som i triumf. Det var som om jag ville att alla skulle förstå:

Vi kommer från samma land, hon och jag.

Det är ett säreget ljus hon har inom sig."

Rena rama Margot il Sung, alltså.

Gunnar Bergdahl
gunnar.bergdahl@hd.se 042-489 90 06