Inget för sköra läsarhjärtan

Therese Eriksson läser Roy Jacobsens ruskigt suggestiva "Ånger".

”Larsen visste att drivkraften i all sorg är ånger”, står det på ett ställe i Roy Jacobsens roman Ånger. Det är nog ett påstående de flesta som sörjer skulle skriva under på; ånger över alla saker man gjort eller underlåtit att göra, ånger över alla saker som man inte insåg förrän livet kom och sa ”för sent” och de blev till försummelser. Men att gestalta det!

Roy Jacobsen kan. Nästan för bra. Redan från början, när han släpper ut sin huvudperson Hans Larsen ur fängelset vid 72 års ålder, ligger det ångerfulla som en kompakt dimma över boksidorna. Det spelar ingen roll att det egentligen är en frihetsscen han skildrar – en man som friges två år i förväg och får en ny chans till liv – för det är inte de fysiska murarna som är Larsens fängelse, dem bär han inuti. Och det är samma sak för Marianne, dottern han inte träffat på över tio år, och vars tillvaro är romanens andra perspektiv; i vartannat kapitel låter Jacobsen far respektive dotter komma till tals. Deras uteblivna relation är romanens nav, dess ånger.

Synonymlexikonet i mitt ordbehandlingsprogram föreslår följande ersättningsord för ånger: sorg, grämelse, bitterhet, skam, skuld, samvetskval, ruelse. Allt detta ryms i Roy Jacobsens roman, och de inte bara ryms där – de trängs. Jacobsen suggererar fram en stämning som är så obehaglig att jag stundtals vill ge upp läsningen, orkar inte, vill inte kännas vid att mänskligt liv och relationer kan förspillas och missbrukas på det här viset.

Hans Larsen är fast besluten att inte söka upp sin dotter när han kommer ut, och när hon får veta att han är ute är hon lika säker på att inte leta efter honom. Skälen till detta kan variera från stund till stund, från skam till feghet, från bitterhet till samvetskval. Men alltid handlar det om den uppgivna tanke som säger: det är ingen idé, det är för sent.

Blir saker för sena? Ja, kanske blir de det ibland. Men finns det liv så finns det hopp, och Jacobsen vet att påminna om att ”there’s a crack in everything, that’s how the light gets in”, för att tala med Leonard Cohen. Långsamt, nästan obemärkt, vänder han successivt sin berättelse från tätt mörker till något ljusare. Det rör sig inte om någon ”happy ending” i den klassiska Hollywoodbemärkelsen, långt därifrån, utan om den strimma hopp som går under namnet försoning – och som är något av det finaste människor kan ge sig själva och varandra.

”Ånger” är en utomordentlig roman, en berättelse gestaltad av en författare som är exakt i varje mening, varje ordval. Men, den är också ett känslomässigt stålbad – sköra läsarhjärtan bör vara förberedda på det men inte låta sig avskräckas. Sätt på kevlarvästen, ta ett djupt andetag – och läs!

Therese Eriksson
therese.eriksson@passagen.se