Varat som vara

Jenny Maria Nilsson blir både lycklig och ledsen av Nina Björks skarpa "Lycklig i alla sina dagar".

Någon sa att den tyske sociologen Jürgen Habermas, född 1929, är vår sista stora systemtänkare, i bemärkelsen tvärvetenskaplig intellektuell som omfattar hela samhället i sin filosofi. Men det finns åtminstone en till: Nina Björk.

Låt mig slå fast med en gång att hennes Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde är en enastående bra bok som jag hoppas med tiden kommer att uppskattas lika mycket som hennes ”Under det rosa täcket” från 1996, och vidare inlemmas i vår svenska litterära sakprosakanon som en extraordinärt klarsynt bok om vår tid. Bevekelsegrunderna för Björk är att begripa sin egen tid och göra upp med destruktiviteten i den.

Björk vill ”försöka förstå vilka slags människor vi uppmanas att vara och vilka vi är och blir.” I ”Under det rosa täcket” ville hon komma åt hur kvinnan konstrueras, nu tar hon sig an mänskligheten generellt. Hur blir vi till i samband med de förväntningar som finns på oss? Minsann är det svårt att upptäcka vad som är i spel i tillvaron, att se de ofta dolda och diffusa normer som formar oss, men hon lyckas. Hon lyckas med att tänka och skriva, men inte med att leva som hon vill – ”Jag kan inte leva som jag lär” är Dagens Nyheters rubrik på den intervju med Björk som publicerades i söndags.

Men vem kan det? I det viktigaste avseendet är hon trovärdig, hon framstår som en fri tänkare, en person som inte har ögonen på karriär eller status utan drivs av en genuint god vilja att förändra saker utifrån något så omodernt som vårt gemensamma bästa.

God vilja, det har Nina Björk, och pliktens filosof Immanuel Kant, som menade att det enda goda i universum är den goda viljan, skulle vara nöjd med henne. Lustigt – medan de böcker om dygd (dygd är på modet) som jag läst i själva verket handlat om längtan efter äldre ideal, om att människor ska sluta gnälla, handlar Björks bok om genuin moralisk resning. Mellan raderna i hennes dissektioner av samtiden är budskapet: vi bör kräva mer av oss själva och bli mindre lättfösta.

Alla fem kapitel slår, på olika vis, läsaren hårt i magen. Andra essän heter ”I vilket vi läser en mammarolls-tidning, undersöker en vara och lär oss att inte se skillnad på drömmar och pekpinnar.” Björk läser ”Mama”, ett magasin som upprepar att de inte vill komma med pekpinnar. ”Mamas” evangelium är att när mamman konsumerar, till barnet eller sig själv, är hon självständig, då infriar hon sina drömmar och att unna sig och njuta av dyra ting gör oss fria. Men, skriver Björk, ”en mamma som tycker sig vara värd ett par rosa solglasögon från Versace för 1775 spänn är helt enkelt en mycket lydig mamma, följande en mycket stor pekpinne.”

Vi gör oss till kugghjul i ett kapitalistiskt system, ”av systematisk nödvändighet”, och förtrycket är internaliserat. Människor har genom tiderna stått med mössan i hand men nu gör vi det leende, tacksamma över att underordna oss arbetsgivare och konsumtionshets. Eller snarare tacksamma över att bli givna en chans i systemet och om vi arbetar riktigt hårt hoppas vi befria oss från det. Björk använder Chaplins karaktär ur filmen ”Moderna tider” som metafor: fabriksarbetaren som blir så integrerad i maskineriet att han fortsätter vara arbetare också när han är ledig. ”Det enda sättet är tävlingens, individualismen och marknadens” menar Björk och jag hör hur nyliberalerna vässar sina pennor, men dröj lite. Författaren påstår inte att samtliga varor ska bort, hon kritiserar att vi alla blivit en: ”Vad händer när själva människolivet blir en fråga om förtjänst?”

I kapitlet om kärnfamiljen citerar Björk ur Gunilla Bergenstens ”Familjens projektledare säger upp sig”: ”Det är en bekräftelse, men det ger ingen makt att vara den som kan hitta vantarna.” Meddelandet består i att kvinnor inte ska lura sig själv. Visst, det är mysigt att barnen gillar en, men det ger inte det som är viktigt i livet: förtjänst och makt. Men vad ska man göra? För Bergensten har på ett vis rätt.

Fångarnas dilemma är en filosofisk uträkning som kan läggas på alla grupper och individer; i ett system där tillräckligt många samarbetar lönar det sig för alla att göra det. I ett system där de flesta prioriterar ”Jag AB” hamnar den välvilliga personen längst ner i hierarkin. På engelska kallas det ”suckers reward”, idiotens belöning. Mamman, pappan eller människan som försöker vara goda i ett ont system kan säga ”hej, fattigpensionär!” eller få finna sig i att trampas på.

I ”Den glada Vetenskapen” från 1882 skriver Nietzsche ”Vana som vi är vid läran om människors jämlikhet om än inte vid jämlikheten själv.” Etthundratrettio år senare drar Björk samma slutsats – den rättvisa vi säger oss värna om saknas i praktiken. Björk använder sitt sista kapitel till att framställa en utopi där vi på individnivå ska vägra inordna oss i det kapitalistiska nätet och hon vill byta det system som gör allt till tävling till ett som ”i sina institutioner fångar upp och underhåller den godhet och den kärlek som finns”.

Jag måste dra efter andan. Björk är radikal, en revolutionär till följd av sin skärpa och en utmärkt författare som kan hålla ett logiskt resonemang bättre än de flesta. Låt oss försöka undvika att reduceras till varor är hennes budskap i denna bok som gör mig både ledsen och upprymd.

Jenny Maria Nilsson
jenny@jennymaria.com