Surrande drömmar

Ann Lingebrandt om Pia Juuls diktsamling "Radioteatern".

"Hör!" uppmanar Pia Juul och släpper lös närmare ett trettiotal röster som tävlar om att dra publikens uppmärksamhet till sig. Radioteatern är titeln på Juuls nya bok, som i själva verket är en diktsamling; poesi i hörspelets form.

Juul är en mångsidig författare: hon har skrivit poesi, noveller, deckare – och här visar hon än en gång sin oräddhet för genreöverskridanden och gränslöshet. "Radioteatern är en tidsmaskin. Vi kan vara allt och innehålla alla, var som helst och när som helst", deklarerar poeten och fyller boksidorna med så många stämmor som bara får plats.

Självutnämnd huvudperson är Eliza C i olika åldrar, men i rollistan hittar man också den tyska staden Koblenz, som försöker berätta sin historia från grundandet och framåt. Även lyssnarna tillåts träda in i dialogen, liksom dramaturgen som irriterad vill ha stopp på kritiska invändningar: "Sluta anmärka på hur replikerna sägs!"

Hur sägs då replikerna? Jo, med den särskilda språkliga lätthet och spänst som är Juuls egna, den smidighet som gör att hon friktionsfritt kan växla mellan identiteter och stämningslägen. Här ryms underfundighet och lek såväl som melankoli och panik. Dialogen böljar fram och tillbaka, en ström av utsagor sköljer över läsaren; det är som om radioapparaten står och svajar mellan kanalerna. Eller kanske är det bara drömmens logik som råder: flödet av drömmar och hågkomster ger texten en svävande känsla.

"Jag tycker att det är dags att det börjar/handla om något", påpekar poeten Peter Jyde alldeles mot slutet av boken, men långt innan dess har de tematiska trådarna trätt fram, spunna av kriget, Tyskland, minnet och historieberättandet. Fast inte är det någon lättolkad väv som tar form. Verkligheten är upplöst, tycks gnagd i kanterna, marken gungar – kanske är "Radioteatern" snarare än en tidsmaskin ett drömskepp, virvlande runt på det förflutnas hav.

Jag kan inte säga att jag får styr på sändningen, men Juuls språk är en njutning att vistas i, hur det än surrar i högtalarna.

Ann Lingebrandt
annlingebrandt@hotmail.com