In i skärselden

Therese Eriksson om Jerker Virdborgs "Staden och lågorna".

På sidan 51 dyker den upp för första gången, den samtida förteckning över förlorat lösöre som är insprängd här och var i Jerker Virdborgs nya roman Staden och lågorna. Den där listan med sina babysitters, överdragsbyxor, förlovningsringar, squashracketar, trosor och klockor är, trots sin torra saklighet, romanens stora orosmoment. Den vittnar om en annan tid, en annan plats, ett annat liv – en verklighet som är helt skild från bokens huvudsakliga berättelse.

Jerker Virdborg är ojämförligt skicklig på att suggerera fram obehagliga stämningar i sina romaner, senast i den Kallocain-inspirerade dystopin ”Kall feber” (2009).

”Staden och lågorna” är inget undantag, tvärtom. När den tar sin början är Viktor ombord på en båt som ska ta honom till staden dit han har ett ärende. Där blir han instängd i en trälår som vattenfylls, är nära att drunkna men klarar precis livhanken. När han anländer till staden hamnar han i främmande människors våld, i laglöst land, i en tid och på en plats som bara vagt påminner om den stad han trodde sig vara på väg till.

En lång tid av psykisk och fysisk förnedring, manipulation och kontroll väntar honom. Men framförallt är det en förlust av den egna identiteten, med obekanta människor som säger sig känna igen honom, veta vem han är och vad han gjort. Själv känner Viktor inte igen någonting, han har hamnat i en tid som är långt före (?) hans egen, i en värld som har mardrömmens surrealistiska dramaturgi. Ingenting är begripligt.

Knappt för läsaren heller, men ändå är jag ohjälpligt fast i den spänning Virdborg bygger upp: kommer Viktor att kunna fly och ta sig ut ur staden? Och, vad väntar i sådana fall honom sedan?

”Staden och lågorna” är skriven i korta, kärnfulla kapitel, en form som effektfullt nästan hamrar in känslan av accelererande hot. Det är en spänningsroman och bladvändare av yppersta klass, men Virdborg balanserar lite för ofta på gränsen till att inte låta den bli mer än så.

Många frågor förblir obesvarade, allt för mycket höljs i dunkel. Det är inte bara det att platsen och tiden är så obestämbar att den knappt går att relatera till, det är också det att läsaren aldrig riktigt får grepp om vem Viktor är, var han kommer ifrån och vad som hänt honom innan han hamnade i den här maran.

Förteckningen över det förlorade lösöret är enda nyckeln, och den säger detta: Viktor har lidit en stor förlust. Mellan raderna förstår man att det rör sig om en brand, och förmodligen är det så att han mist både fru och en liten son i denna händelse.

Och kanske är det utifrån den informationen man ska läsa hela romanen. Den är inte en skildring av en obegriplig plats i en odefinierbar tid, utan en allegori över förlusten. En berättelse om vad katastrofen kan göra med en människa, hur den leder ut honom på en Golgatavandring, gör honom identitetslös, främmande i denna värld.

”Staden och lågorna” är inte den spännande berättelsen om hur Viktor kämpar för att komma ut ur en belägrad stad, även om den för all del kan läsas så, den är en inre resa, en skärseld, ett privat helvete.

Möjligen tar Virdborg en omväg för mycket i sin gestaltning av detta, möjligen går han igång lite väl på alla detaljer i den osannolika värld där Viktor hamnar, men han gör det likväl förbannat bra.

Therese Eriksson
therese.eriksson@passagen.se