Nätets bovar och banditer

Petter Larsson läser Misha Glennys reportage "DarkMarket" om kriminaliteten på nätet.

I veckan angreps svenska myndigheter och företag i den hittills kanske mest omfattande IT-attacken. TT, SJ, Domstolsverket och ett par storbanker utsattes för överbelastning då tusentals, ofta fjärrstyrda datorer, samtidigt begärde information från hemsidorna och systemen låste sig. För en tid sedan var också regeringskansliet målet för en attack. Sannolikt är det Julian Assange-sympatisörer som på detta vis uttrycker stöd för sin hjälte.

Denna typ av angrepp är förhållandevis oförargliga – i jämförelse med vad som kan göras. Som när någon (israelisk eller amerikansk underrättelsetjänst?) lyckades plantera virus i datorerna i Irans kärnkraftverk, eller de massbedrägerier mot vanliga medborgare som pågår dagligen, med skimning av kontokort, Nigeriabrev och länsning av bankkonton.

Men ser vi åter hur lite som krävs; en grupp ambitiösa datasnillen kan slå ut den svenska statens hemsidor på ett kick. Medan vi vanliga dödliga fortfarande kämpar med att få datorn att kommunicera med skrivaren.

Här ligger det stora problemet. Våra samhällen är idag extremt beroende av elektronisk överföring, av internet och mobiltelefoni. Men en mycket liten grupp människor begriper sig egentligen på teknologin.

Och vad värre är: en del av dem är skurkar. Och andra är censurivrare, säkerhetstjänster eller experter anställda av giriga storbolag.

Det är om skurkarna – och om de mer eller mindre handfallna poliserna som jagar dem – som den brittiska journalisten Misha Glennys DarkMarket handlar

Titelns DarkMarket var under några år den ledande sajten där internetbedragare satte sig i kontakt med varandra för att handla med stulna kontokortsnummer, skimningsapparater, falska pass och andra moderna motsvarigheter till kofoten och rånarluvan.

Glenny följer dess uppgång och fall. Hur en tysk student, en turkisk bedragare, en knarkare från Sri Lanka och några till byggde upp ett kriminellt nätverk där de själva, men framförallt deras kunder, tjänade storkovan. Och hur polisen genom internationellt samarbete och en hel del tur lyckades infiltrera och så småningom knäcka sajten.

Det är just tack vare att de åkte dit som boken har blivit möjlig att skriva. Glenny har intervjuat de ledande personerna, både poliser och banditer, och läst utredningsmaterial. På den grunden har han skapat en thriller om infiltration, dubbelspel, trippelspel och små och stora skurkar, som tar oss från Odessa till London till Kalifornien till Istanbul.För er som är hemma på filmfronten: tänk Bourne möter Donnie Brasco.

Men allt är sant. Eller i alla fall så nära sanningen som journalistik nu kan komma när det handlar om att dyka ner i den avancerade internet-brottslighetens elektroniska oceaner.

Att jag sträckläser den beror inte på de fakta som presenteras, utan på stilen – och då menar jag inte hur engelskan tyvärr skiner igenom i översättningen.

Glenny undviker all nördig teknologijargong och koncentrerar sig på personerna, ger dem namn, ansikten och personliga historier, på ett sätt som gör både offer och förövare till begripliga människor.

Att jag sedan, trots Glennys bedyrande om att han vill ha ett fritt internet, blir en smula oroad om hur den här boken kan användas är en annan sak.

För det står klart:den som vill utöka staternas kontrollbefogenheter på internet gör förstås klokt i att prata om kreditkortsbedragare, spammare och Nigeriabrev.

Snarare än om wikileaks.

Petter Larsson
pettlar@telia.com