13 år av ensamhet

Crister Enander har tagit sig an Salman Rushdies mäkta memoar "Joseph Anton" och ser hur yttrandefriheten måste erövras igen och igen.

I nästan tretton år tvingades han leva som en frivillig fånge, ständigt dold för och skyddad från omvärlden för att inte bli lönnmördad eller utsatt för sprängattentat. Ett högt pris hade satts på hans huvud. Hans brott var en bok.

Romanen ”Satansverserna” kom efter fyra års hårt skrivarbete ut i oktober 1988. Protesterna mot boken började efter någon månad och den 14 februari 1989 – ironiskt nog på Alla hjärtans dag – utfärdade ayatolla Khomeini dödsdomen, fatwan.

Salman Rushdies liv förändrades totalt i det ögonblicket. Från att ha varit en uppburen och hyllad författare blev han en man på flykt undan ett oftast osynligt men alltid närvarande och reellt hot.

Om åren i flyktens fångenskap har Salman Rushdie nu skrivit en mastig, personligt öppenhjärtig och noggrann skildring som han valt att ge titeln Joseph Anton. Memoarer. Personnamnet är det kodnamn som han valde åt sig efter två av sina favoritförfattare: Joseph Conrad och Anton Tjechov. Boken är skriven i tredje person. Det ger framställningen en oväntat effektfull distansering, och ger Salman Rushdie möjlighet att röra sig mellan två skiftande roller – mellan den frie och den fjättrade författaren.

Ingen människa kan förbli opåverkad eller själsligen oanfrätt av att leva under en sådan ständig stress och svår press och en alltmer djupt rotad rädsla för sitt och sina närmaste liv. Han ser också snart hur hans livsutrymme blir alltmer beskuret; hur hans liv ockuperas och försvinner, del efter del, som blev han i vaket tillstånd amputerad på kroppsdel efter kroppsdel.

Men det är inte enbart den yttre friheten som går förlorad. Hans inre frihet – författarskapet, det som är hans identitet, hans person – angrips som av en för ögat omärkbar syra som för varje ny dag fräter sig yttrligare litet djupare ner i hans innersta och förändrar honom. Han får svårt att skriva. Koncentrationen sviktar.

De fantasins källor som alltid har flödat med närmast överväldigande kraft under hela hans liv blir allt tommare, allt torrare. Han blir tjock, retlig, börjar återigen röka, får omotiverade vredesutbrott och blir periodvis mycket besvärlig att leva med. Han blir, kort uttryckt, en människa han själv inte uppskattar eller till fullo känner igen.

Samtidigt måste han dagligdags slåss för sin rätt att existera på alla fronter. Bevakningen är rigorös och mot Special Branchs säkerhetsbedömningar tvingas han föra en envis kamp för att försöka hålla fast vid åtminstone ett minimalt mått av normalt vardagsliv – som till exempel att, efter skilsmässan, få träffa sin son Zafar regelbundet.

Efter den första tiden då fatwan förkunnats, då opinionen i England i stort sett varit till hans fördel, blir Salman Rushdie snart tillåtet villebråd i den brittiska pressen.

Mängden negativa och rakt av illasinnade artiklar ökar drastiskt. Hans personskydd kostar för mycket, heter det. Vad har han gjort samhället för tjänster av värde som kan rättfärdiga dessa höga kostnader?

Det är också en sak som Salman Rushdie med stor envishet och en ännu icke slocknad vrede understryker i memoaren: enbart personalens kostnader täcktes av den engelska staten. Alla andra utgifter som rörde hans säkerhet – att ständigt skaffa nya bostäder, förstärka fönster med skyddsglas, den skottsäkra bilen etc – fick han stå för själv. Det var minst sagt betydande summor.

Det råder ingen tvekan. Han vill ge igen nu. Det är hög tid. Det är ett återkommande inslag i ”Joseph Anton”. Salman Rushdie vägrar att hålla igen, han återupplivar de upprörda och aggressiva känslorna från tiden då han levde gömd som ett jagat djur.

I flera fall ger han nu svar på tal, något han inte kunde eller inte tilläts göra då. Det är uppfriskande läsning, och Rushdie behärskar verkligen de bitska ironiernas spetsiga språk. Många inblandade agerade som – det går inte att uttrycka mildare – fega och undfallande kräk och har mer än förtjänat en senkommen rispa av hans vässade penna.

Men Salman Rushdie tackar med samma glöd alla som gav honom stöd, som osjälviskt stod bakom honom oavsett vad som inträffade, även om de därmed riskerade sina liv. Vännerna bildade, som säkerhetstjänsten uttryckte det, en ”järnring” kring Rushdie under alla hans år i den inre exilens fångenskap.

De många och återkommande offentliga angreppen försökte framställa honom som en ond, manipulerande och girig människa som angripit islam för pengarnas skull. Rushdie skriver nu: ”Detta var vad som menades med den ofta upprepade frasen Han gjorde det med avsikt. Ja, naturligtvis hade han gjort det med avsikt. Hur skulle man kunna skriva en kvarts miljon ord av en slump?”

Finns det en större lärdom att dra av Salman Rushdies mäktiga memoar så är den av det dystra slaget. Yttrande- och tryckfriheten, en av det borgerliga demokratiska samhällets grundstenar, kan inte tas för given. Aldrig någonsin. Den måste erövras på nytt – igen och igen.

När Rushdie skildrar hur lätt och utan att ägna de allvarliga konsekvenserna den minsta tanke som ledande politiker, flygbolagsdirektörer som vägrade honom att resa med deras bolag, förlag som vägrade trycka hans bok trots ingångna överenskommelser – ja, då är det lätt att inse att de vackra festtalen om yttrandefrihet är just vackra ord och tomma fraser.

Yttrandefriheten måste – när den hotas med våld eller repressalier av olika slag – få kosta i ett demokratiskt samhälle, och det oavsett vilka tankar och idéer det rör sig om, hur frånstötande och felaktiga de än kan framstå för andra.

Annars är det inget demokratiskt samhälle. Så enkelt är det. För några veckor sedan meddelade ayatolla Hassan Sanei i Iran, att de ökat belöningen med ytterligare en halv miljon dollar.

Priset på Salman Rushdies huvud är idag 21 000 000 kronor.

Crister Enander
enander@kajen.com