Cykel på villovägar

Diana Holmberg följer med Lars Gustafsson på en humoristisk, stilla tur tillbaka till hans hemtrakter på 50-talet.

Tack och lov är det bara författaren själv som måste betrakta sin egen person som en hel och odelbar identitet.

De läsare som till äventyrs begått misstaget att vända Lars Gustafsson ryggen för att han på sjuttiotalet blev en pinsam “kappvändare”, det vill säga ändrade åsikt, har gått miste om mycket rolig litteratur.

Att vara slarvig med fakta, lida av strindbergsk egocentrism och dåligt omdöme eller bara vare ute med rätt kritik långt före alla andra i samhällsdebatten har aldrig hindrat någon från att samtidigt producera spännande skönlitteratur, allra minst den på alla områden mycket produktive Lars Gustafsson.

Och jag är glad och belåten över att ha fått hans nya lilla roman, bara 167 sidor – Mannen med den blå cykeln – i händerna. Den har varit rolig, nöjsam, intressant att läsa.

Gustafsson återvänder här till hemtrakterna i Västmanland och låter sig inspireras av några fotografier hans far tog på tjugotalet, bilder på unga kvinnor och män, uppsträckta eller lustigt utklädda, på båtar på Mälaren och en olycksscen vid ett järnvägsspår. Berättelsen nutid är 1953 och dess huvudperson Janne Friberg, cyklande försäljare av Electrolux hushållsmaskin Assistent. Fotografierna, som finns med i romanen, blir hans minnen och hans drömbilder.

Friberg är en man som uppenbart kommit till ett vägskäl i livet. Han har all anledning att känna sig besviken, övergiven, ensam och i stort sett meningslös redan innan han i regnet och mörkret cyklar omkull utanför en herrgård och tar sig in i dess kök. Så när hans sista trötta försök att sälja en Assistent långsamt och drömlikt förvandlas till ett Alice i underlandet-äventyr tänker jag: ja, låt honom här bergtas, låt honom krypa genom en mycket liten dörr och finna ett bättre liv.

Kanske kan hans skapelse, den lille, drömde mannen med klockkedja på västen, som säger så struntförnuftiga saker, hjälpa honom. För inuti den ledsne Janne finns en annan som kan leva bättre med oberäknelighet än tristess. Och det skadar inte att en vacker friherrinna i sidenblus och ridbyxor står beredd att ta emot honom.

J annes fantasier och drömmar är egentligen inte särskilt mycket mindre rationella än den verklighet han kanske är på flykt ifrån och temat känns igen, Gustafssons funderingar kring skillnaden – och bristen på skillnad – mellan dröm, fantasi och verklighet. Plötsligt framstår han för mig som fantasins vapendragare inför de fantasilösas trångsyn.

“Mannen på den blå cykeln” är rart bisarr, inte så mycket en genreparodi som en glad lek med ett långt livs – och en ännu längre konsts – tillgångar.

Lätt, melankoliskt, stillsamt humoristiskt.

Diana Holmberg
diana.holmberg@hd.se