På liv och död

Det finns en speciell slags gräns som uppträder i Hanna Hallgrens nya diktsamling Roslära – det är en flyttbar gräns som markerar åtskillnad och distans.

Den här gränsen finns också rent grafiskt. Orden åtskiljs, bryts av.

Det är den ena sidan. Språket. Kroppen. Talet. Hudfärg. Kön. Emblem.

Den andra sidan blir också den självklar på sitt eget sätt: överskridande och närhet.

Den som förhåller sig till en gräns måste nämligen också förhålla sig till överskridandet. Den som talar måste också veta tystnadens betydelse mellan orden, den tystnad som skapar sammanhang just genom sin närhet och sitt överskridande.

Det skulle vara enkelt att lotsa in samlingens titel mot en slags kristen mystiskt tradition, där rosen blir en symbol för det hemlighetsfulla, tigandet.

Det är möjligt att det verkligen finns en slags Kristuslik närvaro i dikten som brusar fram, som fragment, som bilder. I så fall antar Kristus formen av en plats, en utblottelse, en kropp. ”Roslära” blir då en väg in det tysta.

Hallgren gör precis tvärtom. Hon skapar en överordning av det som skall vara del av underordningen, om man så vill. Det omvända sker också, naturligtvis. Hon talar där det skall tigas. Detta är motståndets estetik. Hon skriver:

Rasens anspråk

på att vara ras?

Att ha ett hemlikt hem

Att komma hem och vara välkommen hem

Dessa enkla banala meningar skrivs då gentemot en gräns där det står:

Rosens vikta ihopsydda

ett särskilt språk för varje hand

nej, hemligt är det inte,

eller erkänt med knivar som nation,

ett pisslikt litet våld,

innoverlys

I det avslutande stycket återvänder hon till skillnaderna, gränserna:

Det finns ingen gräns mellan levande och döda

Rälsen, havet, himlens moln, äppelträden

Skuggor, växande, kring munnarna

med språk som äter

andetag

Det tar tid, det kräver en insats av läsaren att ta del och förflytta sig genom detta lyriska universum. Det finns också en oerhörd frihet i mötet med texten, med det kalejdoskopiska som vävs samman. Hallgren rör sig bortom, innanför.

”Roslära” är en fascinerande samling, komplex och utmanande, hårdkokt om man så vill, på liv och död.

Kristian Lundberg