Rädslan som urholkar själen

Jonas Hassem Khemiri nya bok är en reaktion på bombådet i Stockholm för två år sedan.

”Han finns bara i andras blickar, det är en konsekvens av att inte vara norm. Hans blick på sig själv är aldrig nog”, sa Jonas Hassen Khemiri om Amor, huvudperson i sin nya roman Jag ringer mina bröder, nyligen i en intervju. Den upplevelsen är förmodligen tydligare, ibland brutalare, för alla som avviker från någon norm. Men samtidigt är det nog – och det är rätt sorgligt – en på det hela taget rätt allmängiltig känsla.

Oförmågan att lita på den egna uppfattningen om jaget, viljan till ständig bekräftelse och definition utifrån. Å andra sidan är en helt autonom självbild redan på förhand omöjlig – vi blir till i mötet med andra. Och att hitta balansen mellan det som växer inuti och det som kommer utifrån är varje människas utmaning att hantera.

Amor är flyktig inuti, så osäker på den kunskap om sig själv han besitter att han till och med finner det möjligt att han har utfört handlingar han aldrig gjort.

”Jag ringer mina bröder” är en sammanblandning av inre monolog och yttre dialog, och utspelar sig under dygnet efter bombdådet i Stockholm i december 2010. Händelsen skakar om Amor, vars första impuls är att ringa sina bröder, be dem hålla sig inne, dra ner persiennerna, ligga lågt.

Tror han att de är inblandade? Kanske, men den största farhågan är – någon annan kan tro det. Priset man som icke-vit betalar när något sådant här sker, en påtvingad identitet som potentiell terrorist. Och den paranoia som följer på det.

Jonas Hassen Khemiri gör dråplighet av utanförskapets i grunden tragiska konsekvenser – för jo, det är roligt när Amor slutligen når den punkt då han börjar tro att det faktiskt kan vara han som ligger bakom dådet. Och sen fastnar det där skrattet såklart i halsen, som sig bör när det handlar om saker som inte är roliga egentligen. ”Jag ringer mina bröder” är inte den sortens roman vars slut måste hemlighållas för läsarna, så här ger jag er de avslutande raderna:

”Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak nyss. Jag var på väg hem när jag fick syn på en väldigt misstänkt individ. Han hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var täckt av en Palestinasjal. Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild.”

Amor är ett klassiskt exempel på vad man med teoretisk terminologi brukar kalla för internalisering, det vill säga att man införlivar andras åsikter, normer och värderingar i sin egen person eller i uppfattningen om densamma.

Och som frö till vidare tankar på det temat är Jonas Hassen Khemiris roman utmärkt.

Som läsupplevelse och självständig roman bortom idén att gestalta just denna problematik, har den tyvärr mindre att erbjuda.

Therese Eriksson
therese.eriksson@passagen.se