Människovärdet vi fordra tillbaka

Marie Pettersson läser "Landet som sprängdes", en antologi av moderna arbetarskildringar.

Kanske är det arbetareskrivarens uppgift att göra vanmakten mänsklig och därmed möjlig att identifiera?

Kristian Lundberg ställer frågan i sin text "Arbetarskrivare" i årets upplaga av Föreningen Arbetarskrivares antologi med titeln Landet som sprängdes, och den bär jag med mig under läsningen.

"Det som får ett namn kan förändras", skriver Lundberg. Hans text handlar om ett av hans viktigaste ämnen: barnfattigdom, om vad det gör med barn att växa upp i ett ekonomiskt tomrum. Smärtsamma minnen av kronofogdebesök, uteblivna måltider, hur det påverkar själva tänkandet, självbilden: Kristian Lundberg ger det ett namn, barnfattigdom, vi kan säga det om och om igen, men kan vi någonsin greppa det? Att det finns barn som svälter och fryser, här.

Arbetarskrivarens uppgift: att synliggöra, att låta de eviga berättelserna ta plats tills de inte längre är eviga. Monica Pettersson ger barnfattigdomen gestalt i novellen "Skolutflykten".

I flera av antologins berättelser dånar också de eviga ämnenas igenkännbara ljud av vanmakt, alienation och maktlöshet.

Svettstinkande arbetskläder, avsaknad av frisk luft, skramlande fabriker: "Var och en till sin maskin", som Harri Åman lakoniskt beskriver saken i "Bördornas bärare".

När jag läser dessa texter står tiden stilla. Grabbarna på golvet drar samma gamla skämt (för att överleva?) om folket på kontoret och deras "ergonomiska stolar". Jag minns min barndom, pappas snedrygg, artrosen, frustrationen, men också den outsinliga arbetsviljan.

En berättelse med långa rötter (hela vår tradition av arbetarförfattare) som bygger på lika delar solidaritet, kampvilja och stolthet.

I boken märks en sorg över att den här typen av arbete/arbetare inte längre lyfts fram och idealiseras. Så mycket fokus som läggs på misstankar om att människor inte vill arbeta. Samtidigt som arbetslivet blir allt hårdare.

Helsingborgsförfattaren och fabriksarbetaren Andreas Svanbergs lagerjobbare Per-Evert Ask ger i novellen med samma namn, sin syn på saken: "Nu var det en annan tid. (...) Han var inte längre sedd, synliggjord. Som spårvagnen i filmen: en förbipasserande vagn med minnen och upplevelser; kunskaper och erfarenheter rutade i svartvita scener. En nött bild av sin tid, av nuet."

I andra av antologins texter är sådant som arbetslust och yrkesstolthet som bortblåst, omöjligt att känna i yrken som har det subtila mötet med andra människor som uppgift, och som ställs inför ständigt nya sparkrav och uppsägningshot. Eirin Anderbergs sextioåriga Emma i novellen "Det kallas utveckling" befinner sig i en veritabel mardröm. I rollen som arbetsförmedlare förödmjukar hon sig själv och sina "kunder" genom att glömma bort namn, tider, ansikten.

Ann-Louise Gyllanders Elin förgås i "En bit av livets kaka" efter tio års utbrändhet och därpå följande "jobbcoaching". Ovärdighet, misstro och sjukt mycket stress präglar den blödande (växande?) tjänstesektorns arbetare.

Alla texter i den här antologin är inte litterärt intressanta, här finns hugskott, ofärdigheter, överdrifter och förutsägbarheter.

Överlag finner jag poesin något mindre angelägen än prosan, den tycks ha stelnat i en form, jag vill skaka om den.

Ändå bär jag med mig "Landet som sprängdes", som en uppmaning att agera: vanmakten har fått några nya ansikten i mitt inre.

Marie Pettersson
mariepoesi@gmail.com